Islamic Architecture Walls of Dome of the Rock Mosque wallpaper

Besvikelse och hopp – en novell

Personerna i berättelsen är uppdiktade.

Hon var på väg till moskén. Det var en vårdag med strålande sol och ganska ljum vind. Men hon kände inte doften av häggen som nyss slagit ut och såg inte de ljusgröna löven på träden. Hon tittade mest ner i backen då hon gick. Två svarta skor som snarare var grå i brist på skokräm och omvårdnad, och gruset från vintern som ännu låg kvar på gatan. Grått, grått, grått.

Han hade skrikit nästan hela natten. Skrikit om vilken usel fru hon var, hur ful, fet, och lat och tråkig hon var och att hon aldrig fattade någonting. Minnena fick tårar att bränna i ögonen, men hon svalde hårt flera gånger och bet ihop. De skulle inte få se henne där, svensk tjej med slöja, gråta på gatan. De skulle bara se ner på henne ännu mer för att hon konverterat till islam. Det började gå runt i huvudet då hon såg dem på andra sidan gatan. Hur länge sen var det egentligen som hon var en av dem? Knappt ett år. Ofattbart. Hjärtat bultade hårt och hon stirrade extra intensivt på skospetsarna och försökte stänga ute glåporden som haglade. Men de kom på något sätt ändå hela vägen in i hjärtat, skar, riste, fick det att blöda och göra ont. Hon fortsatte gå.

Moskédörren kändes tung och gångjärnen gnisslade då hon öppnade och klev in. Dörren slog igen bakom henne med en smäll. Det verkade mörkt efter den intensiva vårsolen och då hennes ögon började vänja sig såg hon att det var tomt i entrén. Av med skorna och in i tvagningsrummet, tvätta  sig, tvätta av sig all stress och smärta, förbereda sig för bönen. I bönesalen var det nästan tomt så när som på ett par äldre kvinnor som samtalade med låg röst i den bakre delen av rummet. Hon lyfte händerna och började bönen; Allahu akbar. Tog ett djupt andetag, började läsa surat al Fatiha och tog sig igenom den efter att ha stakat sig många, många  gånger. Under bönen trängde sig tankarna på. Vem var hon? Och vad höll hon egentligen på med?

Efter bönen hade hon samvetskval för att hon inte kunnat koncentrera sig. Satt på golvet och skulle be om hjälp men det kom inga ord. Smärtan var ordlös men enorm. Nu kunde hon inte hålla tillbaka tårarna längre. De bara kom utan stopp. Ingen verkade märka någonting. Lika bra det, hon orkade inte prata om det.

Efter en hel evighet så kände hon en hand på axeln. En av kvinnorna hade kommit fram och frågade hur hon mådde. Hon började gråta igen. De tog henne varligt med sig, satte sig utanför bönerummet och bjöd henne på en rykande het kopp te och några söta kakor, var där och delade smärtan utan att prata så mycket. Till slut så lugnade hon sig, men ville fortfarande inte prata om det. Den ena kvinnan stack en lapp i handen på henne. ”Här, mitt telefonnummer. Ring mig när du vill!”. Hon tackade och gick ut.

Efter två timmars långpromenad så kände hon sig ändå bättre. Hon hade tänkt. Hon kunde minnas tiden innan hon bestämt sig, hur hon läst Koranen i smyg under täcket hemma hos mamma och gjort bön då de andra hade gått och lagt sig. Hur stark hennes önskan att närma sig Allah hade varit. Då. Och nu? Hon kände sig fången i klorna på besvikna föräldrar, öppet föraktfulla f.d. kompisar och en man som hon insett var en främling. Och andra muslimer då? Det var så många där som var ivriga att få henne att ta steget att konvertera, men sedan hon väl gjort det och träffat honom så var umgänget med andra minimalt. Någon gång hade hon försökt prata med en av systrarna om sin mans häftiga humör och hårda ord, men systern hade förklarat att en god kvinna har tålamod. Sen hade liksom samtalet dött.

Hon drog efter andan innan hon stack nyckeln i låset. Han var hemma. Han låg på soffan och tittade på TV, utsträckt på sidan och med en massa snacks framför sig på soffbordet. Han tittade knappt upp då hon hälsade. Hon gick in i köket, tog en kopp té och fortsatte fundera. Hon var troende. Inget snack om saken. Men hon undrade hur hon kunnat hamna med en man som inte gjorde bön och mest låg på soffan och var på dåligt humör, som han lät gå ut över henne. Han hade pratat om att han ville ha en muslimsk fru, men i själva verket så var han mest intresserad av att någon lagade mat och städade åt honom. Och islam var han inte intresserad av. En dag hade hon försökt prata med honom om att de borde be och läsa Koranen tillsammans och då hade han blivit rasande och skrikit att det kunde ju hobbymuslimer som hon ägna sig åt.

Då de ljusgröna bladen blivit mörka och frodiga, häggen blommat ut och nätterna var ljusa så hade hon packat sina saker. Hon hade hittat ett rum att hyra i andra änden av staden hos en äldre kvinna som faktiskt inte rynkat på näsan åt hennes kläder utan sagt att det var bra att få en ordentlig flicka som hyresgäst. En kväll då han fått ett vredesutbrott och slagit sönder en stol och en skåpslucka så tog hon helt sonika sina saker och flyttade hem till damen. Mamma försökte säga ”vad var det jag sa?” men hon avbröt henne, tittade henne rakt i ögonen och sa: ”mamma, jag älskar islam och jag ska vara muslim så länge jag lever. Det är därför jag lämnar honom!”

Då sensommaren kom med heta dagar och varma kvällar så var skilsmässan klar. Hon hade slutat gråta, koncentrerade sig bättre i bönen och hade blivit vän med kvinnan som hon träffat i moskén på våren. Lappen med telefonnumret hade legat i hennes jackficka och på något sätt gett henne en styrka att orka vidare. Och nu var de vänner. De både skrattade och grät ihop, gick på picknick då kvällarna var ljumma och hade långa samtal om livet och om Allah.

Då, en kväll träffade hon en av de gamla kompisarna på vägen. Hon hade skränat om förtryckt påskkärring då hon stått i gänget men nu var hon ensam och inte så tuff. När de kom närmare varandra så syntes spåren av tårar på kinderna. Tjejen berättade att hennes pojkvän hade slagit henne och att hon inte hade någonstans att ta vägen i natt. Hon tog henne i handen, satte henne i den lilla kokvrån hemma hos sig och bjöd henne på te. De pratade inte så mycket, men det behövdes inte heller.