woman_face_covered_in_scarf-other

Hijab mishaps

Jag måste erkänna utan omsvep: innan jag bar sjal så var jag avundsjuk på muslimska kvinnor som täckte sig. Tänkte att det måste vara skönt att slippa dessa dåliga hårdagar, då man står framför spegeln i vad som känns som en evighet i hopplösa försök att få håret att se någorlunda acceptabelt ut. Varken hårspray för sjätte gången, tupering, borsta ur, en kvävd svordom eller en stilla bön brukade hjälpa i det läget. Jag visste inte vad jag snackade om.

Den dåliga hijab-dagen är en minst lika frustrerande företeelse som den dåliga hårdagen. Testa sjutton olika sjalar varav ingen matchar kläderna medan klockan obönhörligt tickar allt snabbare och stressen bara ökar. Undersjalen är svettig, har fel färg eller glider på sned. Sjalen man till sist väljer hamnar direkt på sniskan, man sticker sig både i fingret och i skalpen med nålarna allt medan paniken bara stiger. Märker sedan att det är en fläck på sjalen fram på bröstet, en som man omöjligt kan missa att lägga märke till och naturligtvis har man alltid ett viktigt möte de dagar hijab-stylingen går åt helskotta.  Nytt försök, ny sjal. Sjalen glider, rynkar sig, det kommer mystiska veck sådär helt av sig själv där de inte ska vara och inramningen av ansiktet blir ett knöligt skämt med en buckla på ena sidan som påminner om ett begynnande horn i pannan. Har lust att kasta eländet på golvet. Börjar om, andas lååångsamt och försöker lugna mig fast bussen gick för tre minuter sen . Hittar en annan sjal längst in i byrålåda, skrynklig men det får gå.

Andra knasiga upplevelser: Bar en stor slöja ner till höfterna och åkte rulltrappa då vinden plötsligt fick tag i den och den vände sig ut och in – stod där vid en hårt trafikerad T-banestationuppgång intrasslad i en stor tygmassa och började misströsta att jag aldrig skulle komma loss. Hör gapskratt utanför tygbubblan. Inte så sugen på att möta de där blickarna men chansen att hitta hem med sjalen som en enorm påse på huvudet verkade inte så stor, så det vara bara att trassla ut sig, le oberört (i alla fall försöka) och pionröd promenera därifrån i ett försök att behålla ett sista uns av värdighet.

Åker rulltrappan på T-centralen med min nya hellånga abaya på mig. Kappan fastnar i rulltrappan, sekunderna då tyget tuggas upp av rulltrappan känns som en evighet innan paralyseringen släpper och jag lyckas slita mig loss. Evigt tacksam att jag kom loss, annars hade det gjort ont. Väldigt ont. Hann inte ens tänka på om någon såg mig. Nederkanten av abayan är helt söndertrasad.

Är på konferens och ska göra bön på lunchrasten, hittar ett vad jag tror avskilt hörn och sätter igång. Då jag lägger pannan mot marken någon gång mitt i alltihop så glider plötsligt hela sjalen av, framåt, hur det nu kunde hända. Ser sedan då jag trasslat på mig den igen att jag är i kapprummet och inte heller riktigt så ensam som jag trott. Känns pinsamt värre.

En annan höjdare: Jag vet inte vad det är för fel, men OM jag spiller på mig framtill på sjalen så brukar det alltid hända en dag så jag har ett viktigt möte på eftermiddagen. Vill inte se ut som om jag har en ny sorts haklapp som även täcker huvudet och har mer än en gång stått någonstans på en restaurangtoalett och försökt knyta om sjalen så fläcken inte syns lika mycket.

Annars så är det kanon med sjalar, älskar att exprimentera med olika stilar och färger… då jag har de bra hijab-dagarna såklart. Det vill säga de allra flesta dagarna.