Jag har en kollega från Iran som verkar väldigt intresserad av att diskutera islam med mig. I stort sett varje samtalsämne glider på ett eller annat sätt in på religion. Idag funderade jag lite på om det börjar bli varmt i vattnet så man snart kan ta sig ett dopp. Råkade säga det i förbifarten och följande konversation utspelade sig:

Hon: Men vad tänkte du göra?

Jag: Bada såklart!

Hon (lätt förvirrad): Men… hur då? Vad har du på dig?

Jag: Kläder (hehe logikst svar va?), jag har en burkini också.

Hon: Men… men VAR kan du bada då? Måste du inte ha ett ställe som är avskilt?

Jag: (anger en plats ganska nära mig) där brukar det vara bra att bada, har varit där på kvällen också ibland och det var jättemysigt

Människan är helt inställd på att islam är ett hinder för en massa saker och hon är enormt intresserad av att diskutera det med mig. Undrar lite varför, är det liksom som en tagg att jag valt en livsstil som hon förkastat, något som skaver? Är hon nyfiken på vad det finns för innehåll i min tro, hur mycket beröringspunkter som finns med det som hon upplevt i hemlandet? Jag vet ännu inte, men tänkte att jag får väl börja fråga henne lite mer om hur hon själv tror och tänker. Det känns just nu som den vardagligaste sak får en religiös vinkel, mer än vad jag själv lägger in. Vi pratade mat, hon frågar om jag äter någon särskild kost och jag svarar kolhydratreducerad, men nej, det hon ville veta var om jag äter halal. Hon frågar om jag gillar musik. Då jag säger att jag sällan lyssnar numera tar hon genast det som en inskränkning i livet pga. religionen. Men jag har ju bara blivit mindre intresserad, precis som TV inte heller intresserar mig särskilt mycket.  Samtalen vi har är inte otrevliga men förbryllande. Varför ett så enormt intresse för något man själv valt att förkasta? Jag tror jag måste fråga henne snart.