Trevande, osäkert, med lapp i handen som jag ängsligt sneglade på för inte glömma bort någonting. Ett språk som vrickade tungan, som jag inte förstod, men ändå på något vis uppfattade jag storheten i orden. Ovana rörelser som utfördes valhänt. Ståendes mitt på golvet i hörnrummet, mitt på den mjuka mattan och med ansiktet vänt åt sydsydost, ståendes där med längtan, med bävan. Ett djupt andetag. Händerna upp i öronhöjd, uttalade de där orden som sätter skräck i många men för mig började betyda någonting annat. Höger arm på den vänstra på bröstet. Glömt fusklappen men jag kör. Kanske jag kan minnas ändå? Jag läste så gott jag förmådde, bugade mig och föll ner och faktiskt så gick det utan lappen den dagen. Hur länge hade det tagit? Sånt minns jag inte. Egentligen har jag bara ett enda riktigt starkt minne. Då jag satt ner för sista gången och hade bekänt min nyfunna tro, så kände jag mig omgiven av en frid och värme som inte kan beskrivas rättvist med ord. Närheten till Honom som är närmare än vår egen halspulsåder. Jag hade aldrig känt det så tydligt förut. Satt kvar orörlig. Ljuset flödade in från båda fönstren och jag rörde mig inte på länge för att inte tappa bort det jag upplevde. Ja så kan det gå till då en konvertit till islam lär sig göra bön med hela sin kropp, själ och hjärta- tänk om man kunnat behålla den hängivenheten genom vardagens små förtretligheter och distraktioner.
