Första gången jag hörde uttrycket var jag i de lägre tonåren och skulle göra ett arbete i skolan. Materialet jag fick av läraren bestod av en berättelse om en flicka som blev bortgift som liten, skickades till sin man då hon fick mens, blev slagen av mannen OCH då hon bad sina föräldrar om hjälp så avvisade de henne och sa att hon drog skam över dem. Jag ifrågasatte inte berättelsen men den har på något vis etsat sig fast i minnet eftersom jag minns den så många år senare. Jag tror vi fick läsa den där ayan om ”kvinnan är er åker” också. Givetvis utan vettig förklaring så man uppfattade det som ett frikort att trampa på henne. Jag minns läraren också, en sympatisk man som vi tyckte om. Har i dag lite svårt att förstå att han kunde ge en sådan text till sina elever, men antar att det var oförstånd. Detta var långt innan islamofobi-eran.

Sen har den där frasen ”kvinnan i islam” förföljt mig under alla år. Kvinnan som stereotyp. Kvinnan som objekt. Islam-kritikernas fördummande bilder av pitabrödsbakande, undertryckta, korkade kvinnor utan egen agenda. Det systematiska arbetet att belysa våld just mot muslimska kvinnor men inte ta upp religion som en aspekt då kvinnomisshandlaren har en annan religion än islam – eller ingen religion alls. Skriverierna om hijab som ett förtryck, definierat av människor som inte är berörda men ändå måste tycka till om hur jag och mina systrar ska gå klädda för att godkännas av samhället.

Men det är ändå inte det värsta. Det värsta är att frasen ”kvinnan i islam” även har kommit att bli så flitigt använd bland muslimer. Som om det skulle funnits en sådan självklar stereotyp som hälften av befolkningen skulle bankas in i! Som om våra systrar, mödrar, döttrar skulle låta sig beskrivas som enbart ett redskap för män. Som om vi vore objekt för männen att använda.  Från de troende mödrar, vidare till kvinnliga lärde i de första generationerna muslimer har sedan en enorm backlash utvecklats. Muslimer publicerar fördummande böcker om hur kvinnan ska skura hemmet kliniskt rent, koka trerätters middag, sen klä sig i raffset och vara parfymerad och välsminkad då maken, husets herre behagar sig hem och ta emot honom med sänkt blick och vänt leende och lyda hans minsta vink. Ingen vettig diskussion om samliv mellan makar utan bara tjat om att kvinnan ska tillfredsställa mannen.

Men det är inte nog. Det kommer mera. Islam uppmanar ALLA muslimer att söka kunskap. Vikten av kunskap kan man reflektera över då Profeten (s) själv sade att man skulle resa ända till Kina om man kunde lära sig något av det- det är långt till Kina och tänk hur långt det var på den tiden då man reste i karavan med häst eller kamel! Numera talas det sällan om kvinnors kunskapssökande. Alldeles för ofta är diskussionerna fokuserade kring markservice och framför allt ”honom” , dvs. maken som upphöjs till något som jag blir lätt fundersam inför. Är då inte kunskap viktigt för kvinnor? I synnerhet om nu kvinnan förväntas uppfostra barn? Hur vägleder man sina barn, hjälper dem med läxorna och lär dem om islam utan ett visst mått av bildning? Jag får det inte att gå ihop.

Sen har vi även frågan om andra relationer. Vad med systerskapet då? Ska det inte finnas ett systerskap, ett stöd och gemenskap kvinnor emellan som går ut på mer än att fika och prata om sina män? Är inte detta också en viktig del av islam? Så varför diskuteras detta så lite och sällan? Och hur ska kvinnan kunna engagera sig i sin ursprungliga familj och släkt på ett sunt och islamiskt sätt? För kvinnor ska väl inte strunta i sin egen mamma för att de är gifta?

Jag är så trött på diskussionen ”kvinnan i islam”, skulle se fram emot lite mer givande samtal kring ”syster- och broderskap i islam” ”kunskapssökande i islam” ”pedagogik och uppfostran i islam”. Och även en balanserad diskussion om relationer där man tar hänsyn till en människas hela sociala nätverk, inte en där mannen upphöjs till universums centrum på ett osunt narcissistiskt vis. Och hur kan vi då förändra om inte genom att förändra oss själva? Allah ändrar inte människors belägenhet innan de förändrar sitt eget sinnelag.