sjal

Ibland ler jag så läpparna värker

Jag är en vanlig tjej, jobbar, är gift, har barn och helt vanliga intressen. Jag går på bio, går till lekparken, äter ute på restaurang, läser böcker, kör bil, facebookar, kan tapetsera, chillar i soffan, bakar bullar, handlar på ICA … som sagt, helt vanlig.

Igår åkte jag bil till jobbet och jag var först på plats och enligt den oskrivna regeln sätter försten på kaffe. Jag gillar att vara tidigt, det är skönt att slå sig ner vid datorn och lyssna på tystnaden, surfa runt efter nyheter och vänta in de andra.

Strax efter börjar arbetskamraterna trilla in och vi går gemensamt och fikar och diskuterar dagen. Jag hade två möten inbokade, den första var en gammal klasskamrat jag inte träffat sedan grundskolan och det andra ett kundmöte inne i stan. Ska jag vara ärlig var jag lite nervös eftersom han inte visste. Vi hade inte setts på 30 år.

Klockan 10 kom Mats och som vanligt när någon inte är förberedd ser man för en hundradels sekund uttrycket. Jag sträcker snabbt fram handen och ler stort och säger ”Hej, det var länge sedan!”.

Ögonblicket färgar stämningen men av erfarenhet vet jag att det tonar bort efter att man pratat lite. Vi går in och tar en kaffe och mötet börjar.

Efter lunch är det dags att åka in till stan, nästa möte var först kl 13. Jag tog tunnelbanan in och funderade över några detaljer och normalt hade jag också peppat mig själv. Men jag orkade inte, vilket är bra eftersom man slipper ångesten som bubblar upp. Den gör ju ändå ingen nytta. Fast det känns ändå bättre nu än vad det gjorde i början. Jag funderar vidare om man någonsin helt blir av med känslan?

Väl framme går jag in i porten och fram till receptionen. Jag ler och frågar efter Kajsa. Receptionisten kontrollerar sina papper och ber mig ta hissen upp till sjätte våningen. Jag rör mig mot hissen och trycker på hissknappen och går snabbt igenom detaljerna inför mötet i huvudet. Någon kommer och ställer sig och väntar bredvid. Tyst.

*Pling*. Dörrarna öppnas och vi går in. Tysta. ”Vilken våning?” frågar jag när jag trycker in sexan. ”Samma” får jag till svar. Jag ler hela tiden.

Det plingar till igen och jag går ut först. Mina ögon söker efter Kajsa. Hon verkar inte ha kommit än så jag rör mig till hennes rum som ligger längst bort i den långa korridoren. Folk tittar fram ur sina bås när jag går förbi. Jag ler mot alla ögon jag möter.

Kajsas rum är tomt. Jag slår en signal men kommer till svararen. Jag står kvar och väntar. Känner blickarna från personerna i glasrummet bredvid. Jag ler.

Jag kollar på mobilen tänker ”KOM NU”. En av männen i rummet bredvid kommer ut och frågar; Väntar du på någon? Jag svarar: ”Ja jag ska träffa Kajsa” och ler stort. Han nickar och går in på sitt rum, men jag känner fortfarande blickarna snegla på mig.

Sekunden efter kommer Kajsa andfådd springande, ber om ursäkt att hon är sen. Så visar hon vägen till konferensrummet. Vi går mot rummet

Tre andra personer är redan på plats – samma hundradels sekund jag kände av i morse infinner sig även nu – vi presenterar oss på samma sätt. Alltid jag som sträcker fram handen först. ”Hej hej! Kamilla heter jag. Trevligt att träffas.” Jag ler samtidigt som jag uttalar orden.

På tunnelbanan hem funderar jag över att en bit tyg kan göra sådan skillnad. Samtidigt är jag ju van. Säger åt mig själv att sluta grubbla. Jag tar upp mobilen och facebookar lite för att styra tankarna bort.

sjal