Mår du dåligt av att bära sjal?

Det kan finnas många anledningar till att man mår psykiskt dåligt och önskar att ta av sig slöjan, utan att det nödvändigtvis är slöjan man mår dåligt över i sig. Men den kan kännas som en extra börda… Och det kan vara många anledningar till att just slöjan ses som problem.

Slöjan kan ju vara ”bara ett tyg”, men den verkar i regel inte vara det ändå, eller hur? För ingen mår väl psykiskt dåligt över sin tröja, t ex? Om man gör det så köper man en ny tröja som passar bättre eller man byter ut med en blus, eller hur? Men slöjan då, varför är det inte likadant med den?

Jag har faktiskt inte hört så många anledningar till varför folk inte vill bära slöjan eller funderar på att ta av den. Jag har mer fått fundera själv och har funderat mig fram till följande möjliga anledningar till att någon tar av slöjan, eller funderar på att göra det. Det är blandat med vad personer själva har sagt, de få som har sagt nåt:

– Den skaver, är opraktiskt och/eller sitter ont. Man vill känna luften i håret, känna sig fri. Inte ha nålar i halsen, något lock över öronen mm.

– Man bär heltäckande slöja, kanske niqab, och upplever att man har gått för fort fram (nu pratar jag INTE om de som trivs i det, utan de som inte trivs). Men en mindre slöja i kombination med byxor, kjol eller liknande är inget alternativ, för man anser det inte vara korrekt hijab. Man tänker svart/vitt och tar av allt vad heter hijab om man inte klarar fortsätta med den stilen man anser vara den korrekta.

– Kanske känner man att allt med ens tro har gått för fort fram, och man blir kanske skrämd och känner att man har tagit steg man inte riktigt var redo för. Man vill börja om från början och ta ett och ett steg i taget. Det innebär även slöjfri. Man ser inte att lämna allt man har påbörjat kan var ett ännu större steg än de man tagit.

– Man känner slöjan som en press, en press från samhället eller någon i ens nära omgivning. Eller till och med från Allah? (må Allah skydda oss från det) Man vet inte längre om det är ett eget val man har gjort, eller om det är något man gör för att man ”måste”. Känslan av att vara instängd och sakna eget val är något människan har svårt att acceptera. Underkastelse är svårt att acceptera också för de flesta.

– Man kan känna sig ful eller gammalmodig med slöjan. Man kanske vill göra sig finare ute, få uppmärksamhet pga utseendet, eller så kanske man inte vill det heller, men man vill inte känna sig ful och tantig.

– Man kan känna sig svag i tron, och känna att man inte riktigt är värdig slöjan, på nåt sätt. Som att man ger intryck av att vara mycket from när man bär slöja, men man känner sig bara hemsk inombords och falsk.  Ens inre och yttre stämmer enligt en själv inte ihop. Förmodligen är man en mycket bättre och ”normalare” människa än man själv uppfattar sig som, men det ser man inte då.

– Man kan vara oerhört trött på att hela tiden vara annorlunda, sticka ut. Man kan fundera på om det verkligen är rätt att bära slöja när det är så uppseendeväckande. Man kan känna det som ett hinder för den egna inre utvecklingen att man hela tiden skall uppmärksammas, och att man kanske tolkas som en undertryckt kvinna av samhället vilket man tröttnar på. Man är trött på att vara folks fördom, helt enkelt. Man vill vara sig själv, en individ, inte ”muslimen” i alla sammanhang.

– Man saknar stöd från familjen och omgivningen, eller man motarbetas i värsta fall. Man orkar helt enkelt inte pressen. Blir förvirrad av den eller man mår bara dåligt.

– Man har omtolkat sin tro, och anser helt enkelt inte att huvudduk är en del av den hijaben Allah talar om i Koranen, eller man tycker inte det passar i våra tider och ställen.

– Man mår psykiskt dåligt i allmänhet, och man önskar verkligen förståelse och hjälp. Att sluta be, eller att ta av slöjan eller något annat synligt, blir omedvetet någon sorts rop om hjälp. Man önskar innerligt att ens nära och kära skall se att man inte mår bra, och/eller förstå att deras sätt att vara gör ont och inte är till stöd. Att ta av slöjan eller att ”hota” med det, kan även bli som en sorts revolt.

-Någon eller några av övriga ovanstående anledningar kan vara en bidragande orsak till att just avlägsnandet av hijaben blir föjlden av detta att man mår psykiskt dåligt. T ex att man inte orkar sticka ut i samhället när man mår dåligt och egentligen vill sjunka genom jorden, eller ”bara finnas”. Man mår psykiskt dåligt och orkar inte stå till svars för något eller ta medvetna beslut, som t ex bärandet av hijab innebär. Hijaben är inte orsaken till problemen, men den upplevs av den enskilde som något som förvärrar situationen.
Vad är just din anledning till att slöjan känns som en psykisk börda, syster? Anledningen påverkar också eventuella åtgärder. Känner man sig t ex annorlunda, kan man byta umgänge eller bo i ett muslimskt land där man definitivt inte sticker ut. Är man hjälpsökande måste man sätta ord på det, och inte endast visa det med symptom som ett utsläppt hår. Har man jobbiga hemförhållanden eller en svår arbetssituation finns hjälp att få för det verkliga problemet.

Det är ett stort beslut både att ta på och av slöjan, och det borde inte fara förbi utan att man har övervägd anledning och alternativ. För slöjan är ju som bekant inte endast en tygbit för vare sig samhället eller oss muslimer, även om vi har olika anledningar att se den som mer än det. För oss muslimer är den ju något vi har burit för Allahs skull. Tar man även av den för Allahs skull? Eller för sin egen? Eller för andras?