… och får sedan dras med muslimerna. Det sa en gammal vän för många år sedan. Känner just i dag att det verkligen ligger något i det! För visst är det dagar då jag känner en enorm trötthet och splittring. Splittring pga kulturkrockar, rasism inom den muslimska gruppen, känslan av utanförskap både här och där. Trötthet över de ständigt malande kvasidebatterna om sjaletter och handskakning. Vanmakt och ilska då man hör media kabla ut story på story om terrorism och påstådda hot – allt medan man känner till att de ”farliga” gubbarna knappt klarar att organisera sig för ett knytkalas i bönelokalen!
Jag kan emellanåt känna en stor ensamhet, som konvertit utan familj. Det är inte lätt att sakna ett sammanhang och ens ickemuslimska kompisar kanske har bokat en utekväll eller middag med vin som man inte vill vara med på.
Något annat som gör mig trött och ledsen är alla trista exempel på sociala problem och relationsproblem bland muslimer. Och inte minst oförmågan att få saker gjorda i många muslimska sammanhang, gammaldags föreställningar från hemlandet om hur saker ska skötas blir en bromskloss. Och så var det då kvinnosynen, som man förväntas säga är bra och jämställd. I islam? Javisst, det är en egalitär religion men i praktiken sen? Nää. Mycket gammalt tankegods om kvinnans plats finns tyvärr kvar och luftas emellanåt till och med offentligt. Minns ni att någon sa i TV på bästa sändningstid att tja… man ska ju inte slå frugan med dammsugarröret? Vidare kommentar överflödig.
Vad sjutton hänger man kvar för då? Det kan man undra, och vissa dagar blir undran särskilt intensiv. Men islams skönhet och ljus överskuggar ändå på det hela taget alla stolligheter om man gör en sammanfattning av läget. Åtminstone merparten av tiden och som någon sa, livet är som ett elljusspår, ibland upp och ibland mer och ibland så är det bakhalt.