Högtider ska vara någonting alldeles speciellt. Förväntningarna är stora på den glädjefyllda dagen med festligheter och gott sällskap. Men blir det alltid så då? När andras eidbilder på smarrig mat och kakor och folk med glada ansikten som kramas kan det knyta sig i magen på konvertiten som sitter ensam hemma framför datorn. Jag vet inte hur det är för dig, men jag har kommit på att det nog är barndomsjulen som fortfarande står som standard för hur en bra högtid ska vara. Familj och släkt, mat, presenter. En dag med tradition och tyngd och som man alltid väntade på och räknade ner till ett par månader i förväg. Alternativ jul och sånt var för alkoholister och att bjuda in någon annan än familjen något man aldrig tänkt på ens var möjligt. Man var rätt inne i sina julklappar, julmat, godis och de där få dagarna man umgicks så intensivt i familjen. Tänka på andra? Nej måste erkänna att det förespeglade mig aldrig.

Efter att jag konverterade till islam så fick jag illa kvickt en förståelse för de ensamma människornas julångest. Det kändes in på bara skinnet då man var helt solo och inte ens hade en aning om hur man kunde fira om man nu skulle haft någon att fira med, De få gånger jag varit bjuden hos folk glömmer jag inte, bland annat en afrikansk kollega med familj som gjorde min första eid till i alla fall en upplevelse med gemenskap. Alhamdollilah för dem. Eid var dock inte någonting som liknade en högtid enligt mina tidigare mått. Man satt hemma hos personer man knappast kände, ett tag ljöd Koranreciation i högtalarna och sen var det mat som man intog på ett stort fat. Alla åt med händerna men insåg klokt nog att det inte var en god idé för en svenne utan fick kvickt  fram en sked åt mig. Jag minns brottsstycken av dagen som det superstarka gröna te som tillagade över en gasollåga. Men mest att jag kände mig välkommen, och dte värmer fortfarande.

Vrid fram tiden ett par år. Nu befinner jag mig på eidbön i en sporthall någonstans i Stockholm. Närmast kaotisk situation med hög ljudnivå. Ungefär så långt ifrån julottans stillhet som man skulle kunna komma. Jag tar av mig skorna och hittar mig en plats mitt i röran av kvinnor och barn. Och sen, med ens då böneutropet ljuder så bringas med näsran magisk precision människorna till välordnade rader. Takbirat läses och Koranrecitationen känns i hela kroppen. Nu börjar vi närma oss en andlig och känslomässig upplevelse. Ja ända tills predikan tar vid, en lång en på ett helt obegripligt språk. Jag sitter dock tyst  och stilla av respekt även om jag fick lust att skruva på mig. Sen då översättningen till svenska börjar så reser sig häften eller fler av kvinnorna. En kakafoni av hälsningar och högljudda pussar delas ut till bekanta. Själv sitter jag ensam i mitten av alltihop och hör bara ett ord här och där av predikan och får inget sammanhang. Ingen pussar eller kramar mig eller önskar Eid mobarak. Glad att jag tagit med mina skor i en påse tar jag mig sen därifrån och dagen fortsätter med besök hos någon väninna eller två, mat och fika och snack. Inte alls så dumt fastän feststämningen uteblir.

Hemma hos mig så blir det sällan dekorerat och storstädat till eid på liknande sätt som man gör till jul. Vanligen ramlar liksom eiddagen över mig utan att jag är beredd. Barnet i mig vill ha det festligt och presenter som förr men har med en tung suck insett att så firas inte eid, utan man ska ge pengar till barnen. Hemma försöker man ändå laga något som är lite extra gott och göra en ansats  till att känna att det är fest. Ofta så har det dock blivit en vanlig jobbdag på eid, eller också en hemmadag med lite mat och that’s it. Gubben skypar med någon i hemlandet och röstläget får en att tro att de försöker skrika till varandra över halva jordklotet eller i full gång att gräla ända tills man insett att just så här anses vara en normal samtalston. Själv har man inte så många att ringa, en och annan bekant kanske. Och så är det alla standard-SMS som rullar in med önskningar om  ”eid mobarak till dig och din familj” – tiden då jag var singel kändes den hälsningen knappast glädjande kan jag säga.

Jag har också provat på att fira eid i Marocko, ett muslimskt land med en rik tradition. Där är den där helgatmosfären som jag saknade sen jul faktiskt tydligt närvarande. Dock med helt andra inslag i festligheterna än dem som jag varit van vid. Slakten av lamm och de karaktäristiska grillrätterna är central till eid ul Adha eller eid el Kebir som marockanerna säger. Ja kanske lite som det var förr i tiden i Sverige då man slaktade en gris till jul och åt av de speciella rätterna. Eidbönen var faktiskt en helt annan och angenäm upplevelse i Marocko där man förrättar bönen ute i det fria på en stor öppen plats. Lugnt och värdigt och högtidligt och inte den där tokträngseln eller oredan. Att tala under predikan skulle absolut inte förekomma där. Sen går man hem och fikar, äter grillat och umgås. Jag ler inombords då jag minns takbirat el eid och den goda stämningen.