Sen när är det kutym bland muslimer att argast vinner, att den som skriker högst betraktas som uppriktig och engagerad och den som manar till lugn och saklighet som ljum?

Jag är så trött på alla “rage-boys” som vrålar på demonstrationer med ansiktet rött och hopsnört, brusar upp i debatter och tror att verbalt våld går hem. Hade ohämmad ilska varit receptet så hade väl alla muslimers problem varit lösta för länge sen. Men så verkar inte vara fallet. En arg person ses sällan som vare sig uppriktig eller engagerad, utan bara just som arg. Och dessutom brukar vrede uppfattas som skrämmande. Behöver vi fler som är rädda för muslimer?

Märkligast är det ju i ljuset av Koranen och Mohammeds tradition.

Där finner man inget om att man ska vara verbalt aggressiv och visa ilska. Tvärtom. Så här står det i Koranen:

[31:19] Var måttfull i ditt beteende och dämpa din röst! Finns det något fulare än åsnans skriande?”

[17:53] OCH SÄG till Mina tjänare att de [i samtal och diskussioner] använder [ett hövligt språk] och söker de bästa, de vänligaste orden. – Djävulen är alltid beredd att så osämja mellan dem; Djävulen är människans förklarade fiende.