black_and_white_handshake-other

Konvertitmemoarer del 5

Sitter här ensam med datorns surrande och klockans tickande som enda sällskap. Tänk att det skulle bli så här. En halv kvinna, det är jag- för man blir betraktad som på något vis defekt då man inte har man och barn i huset. Jag har inte velat att det skulle bli så här. Men det är i alla fall bättre än att sitta fast i en olycklig relation, kosta vad det kosta vill. Så många ledsna kvinnor ägnar ändå sin tid och energi åt att fundera på vad *han* menar, vill och tänker på. Helt till ingen nytta. Tankarna mal ner en och till sist har man knappast någon aning om vem man är eller vad man vill – och DÅ är man verkligen illa ute! När livet enbart går ut på att förstå någon annan så har man ingen kraft över till att känna sig själv och sin Gud.

Jag har också älskat, men kärleken kom av sig i alla svek och tillkortakommanden, i krocken mellan kulturer och förväntningar som aldrig kunde infrias. Då den nyfrälsta konvertitsjälen skulle möta en annan själ, som inte gått igenom någonting liknande och inte kunde förstå. Det maldes ner i pappers- och myndighetstrassel, diskriminering och svårigheter att integreras. Och allra mest i mina försök att spela en kvinna som inte var jag.

Har ni läst de där häftena med bilder på solnedgångar på framsidan? De där som lovar lära ut hur man bli den perfekta muslimska kvinnan, dvs. den perfekta muslimska hustrun? En enfaldig och fördummande bild av både kvinnor och män som sprids till allas förfång, att man måste passa in i en snäv mall som skaver för både män och för kvinnor. Mannen, den store patriarken som försörjer alla och tar ansvar, är förnuftig och bestämmer. Och kvinnan den vårdande, känslosamma som sköter om hemmet och allas välmående, skurar kliniskt rent och lagar massor med arabisk mat flera gånger om dagen. Vem sjutton färgar in i det mönstret? Man kan ju inte bli annat än besviken då man inte lyckas passa in i mallen, uppfylla kraven på perfektionism som kräver omänskliga krafter och förmågor. Vart tog de vackra orden om att vara varandras klädnad och finna ro i varandra vägen? Det som verkligen står i Koranen till skillnad mot alla krav på hemlagade långkok och golvet skurat med Klorin varje dag?

I stället för den store patriarken träffar vi konvertiter oftare en kille som med darrande ben ska ta sina första steg i ett okänt samhälle, ett främmande språk och kulturella koder att knäcka. En kille som inte hittar jobb den första tiden och sedan kanske hittar något som är sämre än hans senaste sysselsättning i hemlandet. Och som plågas av den inre rösten som mal ner honom med kraven att vara en patriark, försörja, ta ansvar, bestämma, fast han inte känner till hur saker och ting fungerar. Matcha detta med en tjej som med darrande ben ska ta sina första steg i ett okänt samfund, främmande språk och kulturella koder och en massa religiösa påbud att lära sig och ta till sig i hjärtat. Och plågas av den inre rösten som mal ner henne med kraven på att vara den perfekta hustrun, laga främmande mat, städa på ett nytt sätt och lyssna på sin man som inte har koll på så mycket men som i alla fall kan försöka kontrollera frugan. Ser ni lite vartåt det lutar?

Som konvertit och singel får man en del förslag om äktenskap, påfallande många oseriösa sådana. Ibland har det varit svårt att värja sig, att inte ta allt personligt och framför allt att orka vidare ett tag till utan någon närhet alls. Det talas så mycket om alla som ”inte vill papper”, dvs kan dö för sin stämpel i passet. Jag minns de misslyckade arrangerade ”dejterna”, en genant situation, en främmande karl som ställer frågor som om det vore en anställningsintervju. Pinsamhet och besvikelse. Och folks välmenande råd att man inte får vara för kräsen om man vill bli gift- eh? Jag blir inte gift, utan jag ingår äktenskap! Och de perioder då jag inte har varit gift är det för att jag bedömt att det varit det bästa alternativet. Men visst gör det ont, det kan jag inte förneka. Alla frågor om man och barn och folks besvärade miner och halvhjärtade försök att säga att det nog snart kommer, insha Allah. Är det något jag tyckt varit jobbigt är att passa in i mallen, den där megamuslimska hustrun. Och förresten vill jag inte heller om sanningen ska fram (och det ska den ju, eller hur?)