mother_holding_baby_hands-other

Livet innan islam, del 1

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja berätta eller hur jag ska avsluta detta men jag börjar denna berättelse i Guds namn,

Bismillah!

En ung kvinna i 25års åldern blev förälskad i en mörkögd man i samma ålder för 31år sedan. Förälskelsen gick på bara några få månader över till hot, rädsla och en oväntad graviditet. En ”oäkting” skulle födas och denne man hotade med att slå den gravida kvinnan i magen så att det skulle leda till missfall. Han sa att hon skulle hamna i helvetet om hon födde detta barn!

Det blev en rättslig kamp om vårdnaden som pågick under 9år, kanske var det fler år, men som tillslut innebar att gå under jorden med sin dotter i rädslan av att hon skulle bli kidnappad, till ett land där hon aldrig skulle kunna få återse sitt barn igen. Det där är början på min mors berättelse.

Här börjar min egna…

Min mamma kallar mig ”min ängel”, doktorerna hade sagt att hon var steril och det fanns aldrig en tanke om abort då hon fick reda på att hon var gravid. Mitt svenska namn betyder just ”Guds gåva” och mamma hade bestämt mitt namn innan jag var född.

Det första man som skadade mig var min egen far, det första minnet jag har av honom är när jag kanske är runt 4år. Jag hade sprungit och gömt mig under ett bord i vardagsrummet för jag vet att han skulle komma och hämta mig snart. Hjärtat bultar och jag kan se mina små händer hålla hårt om bordsbenet. Mamma står i hallen och väntar och nu hörs ringklockan! Jag vill inte, mamma!!!! Ser fötterna komma mot mig och han börjar dra i mina armar, jag håller emot så hårt jag kan, men han är mycket starkare. Försöker komma ur hans grepp och får tag i mammas ben och ber henne att låta mig stanna hos henne, men greppet lossar och dörren stängs.

Vi bodde högst upp i trapphuset och jag har drömt så många mardrömmar om den trappen. Medan min far släpar ner mig för trappan som känns oändlig skriker jag efter mamma, jag ser att grannarna öppnar sina dörrar på glänt för att se vad som pågår men dörrarna stängs lika fort. Varför är det ingen som hjälper mig tänkte jag ofta?

Nästa minne är från dagis. Jag ser att han går där ute och letar efter mig. Ångesten väller över mig och dagisfröknarna ser att jag mår dåligt och tar mig till vilorummet. Jag börjar kräkas av stressen när min far kommer in, som tror att jag blivit sjuk. När jag är sjuk så får jag vara hos mamma och lika så denna gång. Efter det så försökte jag kräkas så ofta det gick för att slippa vara hos pappa, vilket ledde till att jag i senare år fick fobi för illamående och kräkningar.

En dag när mamma låg i sängen, kanske var hon sjuk eller så mådde hon dåligt. Jag minns att jag tog hennes hand och sa: ”Mamma om du dör ifrån mig, tänker jag sticka en kniv i min mage så att vi kan dö tillsammans.” Jag var då 5år och led av dödsångest och fick börja gå hos en barnpsykolog, men jag minns bara psykologens leksaker på hennes skrivbord

Första gången jag minns ordet Gud var när jag var 6år och sa till pappa att jag tänkte klippa håret. ”Gud kommer straffa dig om du klipper av dig håret, sa min far.” När jag kom hem till mamma berättade jag vad pappa sagt och sa: ”Men vet du vad mamma, jag tror inte att Gud straffar barn men jag tror Han kommer straffa pappa!”

Vi flyttade tillslut till en annan stad och jag fick börja i en ny skola där mitt namn aldrig fanns med på någon klasslista, jag var då 8år gammal.