mother_and_child_holding_hands-other

Livet innan islam del 2

Jag och mamma flyttade inte dit själva, mamma hade nyligen träffat en svensk man.  Han levde med oss i ca4-5år och var den andre mannen i mitt liv som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt efter min pappa, tills mamma en dag fick kraft att sparka ut honom för gott. Innan han lämnade oss, så önskade han mig allt ont i denna värld. Han tog allt vi ägde och lämnade oss i en tom lägenhet, men vi hade varandra och vi skulle klara oss denna gång med.

Skoltiden var svår på många olika sätt under hela mellanstadiet och högstadiet. Dessa ständiga frågor om varför mitt namn inte fanns med på klasslistan, varför jag hade så mörkt hår. Det fanns inte många invandrare där vi bodde och jag som halvsvensk smälte inte in.  Detta resulterade i mobbning som grundade sig på rasism och som varade i ca6år.

Hade någon frågat mig vad helvetet var då så hade jag nog svarat mitt liv. Jag gick från det ”helvetet” jag bodde i hemma, till ”helvetet” i skolan. Sekretessen släpptes då jag fyllde 14år och vi bytte efternamn.

I högstadiet började jag få kronisk ångest och posttraumatisk stress. Symptomen blev fler och jag blev mer och mer vilse och ville inte belasta min mor med något, så jag höll allting för mig själv. Det var också då när jag fyllde 15år som mamma träffade den man hon sedan levde med i 15år. Hon var lycklig och jag var olycklig.

Jag gick i ett mörker och visste inte hur jag skulle fylla dessa tomhetskänslor inom mig. Hade 2 nära tjejkompisar men kände mig alltid ensam. Under den här tiden som kom kallar jag ”min svarta tid” då jag fick vara med om saker en del människor aldrig hinner uppleva under en hel livstid och jag hade ju redan hunnit upplevt en hel del från min födsel. Från åldern 1-25 år blev jag misshandlad fysiskt och psykiskt av och till under alla dessa år, vid ett tillfälle utsatt för våldtäkt och vid ett annat, sexuellt ofredande. Detta skedde från flera personer inom familj och utanför, det skedde i olika situationer men det krävs en hel bok för att kunna återberätta alla dessa år. Jag blev tillslut så destruktiv att jag försökte avsluta mitt liv gång på gång.

Minns att jag tänkte att jag måste bli straffad för något jag gjort, skulle detta aldrig få ett slut?

Började i terapi, DBT i totalt 2år pga min diagnos jag utvecklade som heter borderline.  Men jag fick träffa många läkare, kuratorer och psykologer innan de lyckades fastställa en diagnos. Blev friskförklarad när jag var runt 26år och har klarat mig relativt bra på egen hand sedan dess, trots motgångar och traumatiska händelser som kom därefter. Sommaren 2010 nosade jag riktigt på botten igen och tänkte att nej nu ger jag upp, nu orkar jag inte mer. Jag var gift med en man och åkte med honom till ett land där det bombades och sköts, där människor lidit så fruktansvärt mycket. Såg hur de bad i förtvivlan i moskéerna och jag undrade vad bönen gav dem.

En dag tittade jag upp mot himlen, jag mådde så dåligt där jag var och visste varken in eller ut. Jag sa ungefär såhär till Gud: ”Snälla hjälp mig, jag orkar inte mera nu, jag orkar inte kämpa längre, jag vet inte vad jag ska göra!”

Kom hem ensam till Sverige, tog med kläder och lite små saker från vårat hem och flyttade in till min väninnas gäststuga. Hade inget jobb och inte en krona på fickan, men nu skulle jag skiljas och äntligen blir fri från det jag levde i.

Mådde riktigt dåligt den första tiden och kände mig så ensam, hade inget stöd eller hjälp från någon då jag flyttade in i min tomma lägenhet som jag fick ett förstahandskontrakt på. Min väninna försökte stötta mig så gott det gick men det funkade inte denna gång. Jag mindes människorna som bad i moskéerna och slog upp islam på internet.

forts.följer