Att fånga en fjäril

Vad är det som berör med poesi?
Metaforerna som kan göra det obegripliga
en aning mer begripligt,
som ett barn som försöker att fånga fjärilar med sina händer,
för att titta på deras skönhet och frihet,
men som vet att en del av detta försvann i och med att den blev gripen
och blev till ord.

Ändå är det inte bara något anspråksfullt med dikterna.
För dessa sekunder, dessa ögonblick,
då fjärilen är nära mig,
och jag ser den som om en slöja blev borttagen från mina ögon,
då känner jag intensivt att jag lever.

Min vän! Dikterna är mer än de med ord.
De är dessa stunderna
då livet i sig självt känns som den rytmiska och intensiva,
men fria och oförutsägbara lyriken.
Ögonblick då jag får möta
någons fjäril.

Dikten är ristat in i deras själ, deras hjärta, deras qalb,
som det man fångar upp från ljudet av en nybliven faders suck och du’a
när det sköra barnet uppenbarar sig
i all sin fullkomlighet,
skapat för att passa som en pusselbricka in i föräldrarnas hjärta.

Också i naturen själv flödar dikterna.
Rösten från vinden i träden.
Den torkade marken som varje år spirar upp i växter,
för att minna om det som kan stiga fram levande ur det döda.
«I detta ligger helt visst budskap till de insiktsfulla» (Koranen 30:22).

Det handlar om att leva i medvetandet om att de stunder
där man möter fjärilar
gör det möjligt att se hur de sorgliga verserna
blott är där för att ge substans och djup åt livets dikt,
och få fram kraften, rytmen och inlevelsen i höjdpunkterna.

Åh! Hur många gångar
har jag inte betraktat ett ord, en sak – även en människa –
som en intetsägande och intetgivande puppa,
för sedan att möta dem igen
i en annan av livets verser
som en fjäril!

 

Heidi Esma