wpid-IMG_20120828_211733.jpg

Maten : hur trogen ska man vara?

Igår träffades vi några konvertiter och jag hade tagit med mig en ask hemlagad leverpastej. Vi satt och knaprade i oss den ena knäckemackan efter den andra, med leverpastej och inlagd gurka och det kändes som en riktig festmåltid.

Hur viktiga är mattraditioner egentligen för människor? Jag som själv haft crossoverkäk i mitt kök de senaste 20 åren tog mig en funderare varför man trots allt blir så lyrisk över en knäckemacka med leverpastej eller kåldolmar efter att ha fått nöjet att testa ett antal av världens kök under årens lopp. Egentligen har jag ju undvikit fläskkött ända sedan jag flyttade hemifrån och med det så kommer lätt följden att man undviker en hel del svensk mat. Men det måste man ju verkligen inte! Kanske är det barndomens minnen som slår till då man blir så lycklig över leverpastejsmörgåsen? Kåldolmarna är ju mer dunkelt hur de etsat sig in, minns inte riktigt att vi åt det hemma då jag var barn men jag älskar det och det känns så genuint, så hemma. Och så otroligt gott. Annars upplever jag att svensken -oavsett livsåskådning – är ovanligt villig att ta in andra länders matkultur. Pizza, kebab och senare wok och couscous och sushi  har med lätthet intagit våra hem och upplevs mer eller mindre som svenskt. Till och med Jimmie Åkesson och company käkade ju bulgur på valvakan;)

Kanske är det tur att vi svenskar som gift oss med utlänningar har en flexibel natur. För jag uppfattar det som att menyn i hem med två kulturer i regel innebär att svensken -oavsett kön- glatt tar till sig en hel massa av sin partners matvanor. Och gillar det. Inte förrän förhållandet spricker så dyker det svenska upp igen. Som om vi vore kameleonter. Men varför är det så här egentligen? I Nordafrika är det t.ex. jättesvårt att introducera utländska maträtter, de funkar i turistområdena men frågar du de flesta nordafrikaner om de vill smaka en utländsk rätt kommer svaret ”det känner jag inte till” blixtsnabbt. Och ”känner inte till” är här uttryck för en stark skepsis att prova, inte en öppen nyfikenhet som de flesta av mina egna landsmän har.

Har maten en viktig roll i ens identitet? Kanske, kanske inte. Jag har då mest njutit av att testa olika smaker och dofter så länge jag kan återvända till knäckemackan närheslt jag har lust. Men det verkar som folk som bor i exil sätter större värde på den egna mattraditionen. Kanske någon läsare som bor eller har bott utomlands kan berätta om hur ni upplever det som utlandssvensk. Blir det svenska viktigare då? Eller är det fortfarande lika kul med crossover?

 

image