Inför min första Ramadan

Flera systrar har frågat mig om jag är taggad inför ramadan. Jag har svarat ”Nej, inte direkt.”, och förklarat att eftersom jag aldrig har upplevt ramadan så har jag liksom inga förväntningar. Jag vet inte hur det känns. Men av det jag har hört berättas om ramadan, verkar det som att det är en stark känslomässig upplevelse. Jag känner mig inte direkt taggad, däremot jag känner mig förväntansfull.

För ett tag sedan skulle jag prova att fasta en dag, för att öva mig lite. Jag började någon gång vid två-tiden på natten, men det tog inte många timmar förrän jag led så mycket av törsten att jag gav upp och drack ett glas vatten. Jag insåg då att jag brukar dricka kopiösa mängder vatten. Senare under dagen fortsatte jag, och drack bara en liten klunk då och då när törsten blev för outhärdlig. Vid sju-åttatiden bröt jag ”vatten-fastan” och drack sakta ett glas juice. Det kändes som om jag ätit en rejäl måltid och fått all min energi tillbaka. Vilket underbart glas juice. Kanske det godaste jag någonsin druckit.

Visst har jag varit utan mat en hel dag någon gång, men det är ingenting jämfört med den hunger jag upplevde då jag inte heller fick dricka något. Jag blev alldeles slö och fick ont i kroppen. Att varken äta eller dricka, det är verkligen…obehagligt. Vilken plåga. Och tänk att ha det så, att känna den där hungern och törsten och inte veta när man ska få vatten att dricka nästa gång. Det är så att man inte vill tänka på det. Men just därför är det ju också så viktigt.

Syster M