Om detta ska vi berätta

Det har pågått så länge nu att man sällan reflekterar över det. Det där som man helst vill göra osynligt och sluta se, höra och framför allt sluta känna. Men i dag så väcktes det hela till liv igen på förmiddagen då jag såg en FB-status om en ung gravid kvinna som fick sjalen avsliten från sitt huvud och därefter huvudet dunkat mot en bil tills hon svimmade. Det var inte i något krigshärjat land långt borta utan i en del av stan där jag vistas dagligen. Jag rös då jag insåg det. Det kom så nära. Det kunde varit jag, som varit lycklig nog att ”bara” få hot och glåpord efter mig.

Man pratar en del om den växande ”islamofobin” (fast jag väljer att kalla det muslimhat). Jag är inte så säker på om den har vuxit jag. Jag minns det glada sena 80-tal då Bevara Sverige Svenskt klistrade sina ”Nej till moské”-dekaler över hela stan. Och en annan dekal också med två blonda barn, en pojke och en flicka och texten ”barnen vår framtid” (dessa dekaler brukade jag pigga upp genom att måla svart hår på killen). Folk som blängde och skakade på huvudet då de såg mig tillsammans med en svartskalle i T-banan. Folk som öppet sa att de inte gillade ”turkar”. Lasermannen och de öppet rasistiska radiokanalerna i lokalradion. Inte utan min dotter. Jag minns också 90-talet då livet tog sig en oväntad och omtumlande vändning då jag efter en del läsande i Bibeln och Koranen insåg att det var ju muslim jag var. Visst minns jag glädjerusen och allt det härliga, men jag minns också de vanligt förekommande verbala angreppen man fick på stan, på T-banan, bussen… ja vart än man gick. Hur karriären gick totalt i stå kort efter att jag tagit min examen och skulle ut och pröva lyckan och fick höra att jag bedragit arbetsgivaren då jag hade tagit på mig sjal mellan intervju och första jobbdagen. Hur jag grät i parken på lunchrasten. Och hur alla tyckte man kunde skylla sig själv.

Jag minns också en utländsk man på stan som kom fram och skrek och kallade mig hora och slängde något mot mitt ansikte och hur ingen tycktes reagera  och hur kompisen jag var i sällskap med valde strategin att inte se och höra. Alla kvinnor som var äldre än jag som tittade med öppet förakt och väste ”stackars” med illa dold avsky. Yngre killar i T-banan som tittade och sa ”usch en MUSLIM. Hur kan man falla för såna där araber?”, och hur jag som var ensam på väg hem inte vågade ge dem det dräpande svar de förtjänade. Alla förnedrande frågor om jag blev SÅN DÄR för min mans skull. Alla gånger jag märkte att jag blev bemött som om jag vore osynlig om jag var ute på uppdrag med en annan kvinna som inte bar slöja. Och hur en berusad man ur det så kallade A-laget skrek ”j*vla socialfall” till mig på T-banan ( ironi på hög nivå eftersom jag faktiskt jobbar inom socialtjänsten) och en annan berusad A-lagare som skrev ”J*vla arab åk hem till Iran”. En kvinna som hätskt trängde sig fram på Mac Donald’s för att upplysa mig om att hon ansåg jag hade fel tro.

Och det finns mer. Jag minns och kommer aldrig att glömma försåtliga, provokativa frågor från en kollega mitt under möten på jobbet och att ingen annan i rummet visade någon reaktion på hennes påhopp. Jag minns och kommer aldrig att glömma hennes hotfulla gester och hennes väsande om hucklen. Och framför allt kommer jag inte att glömma att det var jag som fick skulden då jag anmälde detta till chefen samt att överordnade backade upp henne i detta.

Nej kära läsare, jag är som sagt inte så säker på om muslimhatet har ökat. Systrar blev nerslagna förr också, och fick höra av polisen att de borde fatta att de är provocerande. Men något har uppenbarligen hänt. Det tror jag är att fler och fler ändå börjar prata om det som man förut sällan nämnde, detta systematiska nedvärderande man som muslimsk kvinna med sjal faktiskt möter. Absolut inte från alla men från tillräckligt många att det faktiskt gör någonting med en som jag inte tycker om. Jag inser med smärta att jag än i dag är på min vakt inför varje ny kontakt och hur de kommer att reagera.

Det tog ABC ganska länge att kabla ut nyheten om den misshandlade systern i en Stockholsmsförort. Polisen fick säga sitt, att det inte alls var tydligt att detta var ett hatbrott, trots att kvinnan vittnat om att mannen skrikit missaktning mot muslimer och ryckt av hennes slöja från huvudet. I samma stadsdel har jag själv blivit ofredad och fått förolämpningar om islam och Profeten slängda efter mig. Polisen sa: ”om det var jag skulle jag strunta i det”.

Kanske blir behandlingen av muslimska kvinnor skamfläcken av vår tid som kommer att gå till historien. Och vi ska inte tiga, utan om detta ska vi berätta.