… högt upphissad på akupunkturbänken med nålar lite här och var. Då börjar utfrågningen om jag är religiös, om jag utöver min religion, om jag tycker den hjälper mig på något vis… Finner mig själv liggandes där och försöker svara utan att egentligen blotta mig (men vadå, jag är ju redan så utlämnad och blottad, avklädd, upphissad och full med nålar). Pratar något osammanhängande om att jag tycker om andlighet. I den här stunden då man vanligen får ligga lugnt och vila så ska det alltså diskuteras väldigt närgånget. Funderar så här efteråt. Jag, fullvuxen, beteendevetare och van vid att möta alla slags människor. Konvertit sen snart 20 år tillbaka. Känner mig ändå så värnlös, så hudlös och det sjuka är att jag inte ens känner så mycket längre just då det händer. Känslorna liksom uteblir, blir stumma och jag pratar snällt på fast jag absolut inte vill. En stark obehagskänsla kommer över mig först långt efteråt.

Vad beror detta på, att jag stänger av känslorna och pratar på fast jag inte vill? Ställer upp och svarar på sånt som absolut inte min akupunktör behöver veta för att göra sitt jobb. Fortsätter vara easy going och glad kund sen efteråt, då jag sitter upprätt med kläderna på igen och i en position att kunna föra ett jämbördigt samtal. Jag fattar inte detta. Vare sig hur vissa tillåter sig att gå över gränser och att jag inte kan värja mig. Fast som sagt, någon som testat att säga tydligt ifrån då du ligger avklädd, upphissad så högt att du inte kommer ner och dessutom med en massa nålar som inte du kan ta ut själv?

Det bygger på tillit.

Och sen en sak till: du som jobbar med sjukvård/socialtjänst eller andra ställen där du tar hand om personer i beroendeställning till dig: var nog med att inte fråga saker du inte behöver veta för att göra ditt jobb. Du har ingen rätt att passa på att stilla din nyfikenhet. Och ställ dina relevanta frågor då patienten sitter mitt emot dig med kläderna på.