Kultur och religion

Minns från de första åren som muslim att vi pratade väldigt mycket om att strikt skilja mellan kultur och religion. Att man bara skulle följa islam och rena den från kulturell påverkan. Det lät rent, logiskt och rätt. Man skulle förkasta det svenska men minst lika mycket de ”oislamiska sederna” i männens hemländer. För vi visste ju mycket bättre vad det sanna islam gick ut på. Likväl märktes tydliga skillnader på systrar beroende på varifrån deras män kom, majoriteten av oss hade män från Nordafrika men vissa var ju gift med någon från något annat håll och det var liksom lite suspekt.
Jag inser att jag hamnade i arrogans, att jag började känna mig lite för belåten med mig själv om min kulturfria religion. Och ganska så vilsen också.
Men hur sjutton navigerar man då rätt då man konverterar och står inför en ny livsstil, en ny vvärldsbild, ett nytt sätt att vara? Vad behåller man, vad ska man förkasta?

Jag tror inte det finns några färdiga svar att ge. Men sökandet efter ens islamiska jag ekar lite tomt i ett kulturvacuum. Visst finns saker som inte är förenliga i islam i muslimska länder, men också traditionella muslimska miljöer, en tradition av muslimska lärde och att över huvud taget ha det islamiska med i kulturyttringar. Om man inte tar del av det så är det en förlust, det är jag övertygad om , och jag beklagar att jag inte varit mer och längre perioder i sådana miljöer ännu. Samtidigt så vill jag bejaka mig själv som svensk. Det är mycket som man faktiskt inte alls behöver förkasta. Men under åren har jag troligen arabiserats lite grand i andras ögon sådär att folk kan säga ”du är ju inte riktigt som en svensk”, och mena det som komplimang men jag ställer alltid frågan i mitt inre: ”Ok men vem är jag då i så fall?”
Som konvertit är man lite av en freemover, man hör inte hemma någonstans men samtidigt överallt, man är en gränsöverskridare och banbrytare. Man kastar sig egentligen ut i det okända för att se vad islam ska göra med just mig, i den här situationen, i den här tiden. Och jag har aldrig ångrat det, al hamdoullilah.