Politisk islam är ett hett ämne numera. Emellanåt så framförs att varenda någorlunda praktiserande muslim är islamist och har en politisk agenda kopplad till sin religion. Kanske jag är undantaget som bekräftar regeln? Jag är inte det minsta intresserad av att driva en gemensam muslimsk agenda helt enkelt för att det är och måste vara omöjligt i ett gytter av olika kulturer, nationaliteter, religiösa inriktningar och individer. Alla måste få ha sitt sätt att vara muslim och tvång ska inte förekomma i trosfrågor. Hm… i min egen bekantskapskrets finner jag inte heller aggro-mussar med politisk agenda utan en blandning av olika sorters andligt intresse. Och framför allt vanliga anställda, studerande och föräldralediga.

Men islam är ändå inte att med ett fromt leende och blicken i fjärran sitta och meditera dagarna i ända. I Koranen upprepas ett flertal gånger att de goda muslimerna är ”de som tror och gör goda gärningar”. Bara tro räcker inte utan man ska även visa sin tro i handling. Och vad för sorts handlingar menar jag då? Låt mig ta ett exempel.

Stockholms moské ligger vid Björns Trädgård, under alla år ett känt tillhåll för människor med missbruksproblem. Då moskén hade öppnat så fanns de kvar i området. En dag så var jag på väg ned för trapporna till tunnelbanan och blev stoppad av ett par lätt berusade gubbar som undrade vad jag hade gjort där. ”Gjort bön och haft möte” svarade jag sanningsenligt. Då pekade en av gubbarna på några ungdomar som satt upp ett soppkök bredvid tunnelbaneuppgången och sa ”Titta, de där gör i alla fall någon nytta”. Så sant. Så rätt. Och islam ska inte vara enbart att be och prata. Hur kunde moskébesökare nästan snubbla över de nödställda dag efter dag utan att göra något? Jag blev svarslös och fick en klump i halsen.

Att hjälpa de behövande i sitt närområde är något som i muslimska länder verkar självklart men som inte är det här. Inte ens bland andra muslimer. Till exempel papperslösa som berättar de fått mat av de kyrkliga organisationerna då de är i nöd. Pinsamt. Muslimerna borde också klara att göra något liknande stadsmissionen, men då flertalet fortfarande mentalt är i sitt ursprungsland och inte ser Sverige som hemlandet blir det svårt. Men faktum kvarstår. I islam är det din granne som har en rättighet till ditt stöd. Ofta är det så lite som behövs. Ett leende då man möts i trapphuset, att låna ut salt då de har slut på det, att vattna blommor då de reser bort. OCH att inte kliva över de nödställda man möter  i Sverige. Praktisk islam, to be continued any day now 😉