Eid al fitr kommer för mig med en tomhetskänsla, en lågmäld stillsam, sorg att det hela är över. Jag saknar alltid Ramadan då den är över och det är en evighet till nästa gång. De trettio dagarna och nätterna har gått alldeles för fort, och vardagen återgår till det vanliga. För mig som inte har muslimsk familj i Sverige kommer Eid al Fitr även med ensamhet.

I Eid-predikan talas det ofta om att vara med sina nära och kära, men som konvertit så kanske man inte har någon att fira Eid med. Då alla är så upptagna med att vara med sina nära och kära så ser man smärtsamt att man inte  betraktas som nära eller kär i den bemärkelsen hos någon alls. Ensamheten är ett stort problem för konvertiter men även för andra systrar och bröder som inte har familjen här i Sverige. Kanske ordnas någon aktivitet ett par timmar på dagen, och sen går man hem till en tom lägenhet.

Så lätt att mysa med familjen – om man har någon! Jag har sedan konverteringen fått en mycket större förståelse för alla de ensammas ångest till jul eftersom Eid för mig har kommit att bli något liknande. Alternativ, Eid, någon? Lite mer umgänge som funkar för alla åldrar och familjekonstellationer. I muslimska länder kanske (?) alla har släkt att fira med. Då vi är en minoritet i ett land där den muslimska gruppen är en relativt ny företeelse behövs andra lösningar. Ni behöver nu inte vara oroliga för just mig, visst suger det att inte ha någon muslimsk anhörig i närheten men jag har myst med väninnor och smaskat på supersöta kakor i helgen. Jag hade gärna välkomnat fler ensamma att delta om jag visste hur man når dem. Glad Eid allihop, och glöm inte att sprida glädjen till fler än den närmaste familjen! Ensamhet kan komma till oss alla i något skede i livet och vi behöver alla vara del av ett sammanhang.