Jag kom så öppen in i islams armar, så sökande och lycklig att ha funnit en hemvist att bygga nytt bo i. Visst anade jag att alla inte skulle förstå, att alla inte skulle glädjas åt det jag funnit. Men hur skulle jag kunnat föreställa mig alla de vindlingar som vägen framför mig hade? Jag kom hit med tvekan, för någonting inom mig sa att det inte alltid skulle bli lätt. Men så här? Vem hade kunnat ana?

Människan är ett mirakel av komplexitet och på samma gång så oerhört begränsad. Men skillnaden mellan de verkliga och inbillade begränsningarna står inte alltid klara. Orden som vanligen glider lätt över tangentbordet eller tungan kommer nu med smärta och svårhet, med gråt och andnöd. Jag vill helst bara resa mig upp och gå, men vart? Det finns en historia att berätta och nu ska den ut. Den ska ut, kosta vad det kosta vill. Ända tills jag klämt ut den sista droppen!

Men var börjar det? Då en efterlängtad baby föds någonstans i Sverige? Då en ung kvinna med dålig självkänsla stöter ihop med en ung man som får svarta ögon och hårda nypor då han blir arg? Då hon med takt och list får honom att tro att genom att skaffa egen lägenhet ska ha till sist helt få henne i sitt garn, i gemensam bostad de ska byta till sig? Då hon värkande, darrande och ensam ropar på Gud då hon flytt? Hon vände sig till den Gud som den unge arge mannen själv vänt ryggen för många år sedan. Kanske en dubbel revolt? Vad spelar det förr roll egentligen, så här långt efteråt?

Skrivandet går så långsamt framåt, det gör ont i varje bokstav, i varje stavelse. Men jag vet att det som är är och stenar i skon skaver även om man inte ser dem. Man måste böja sig ner och plocka ur dem.  Jag kommer inte undan, har heller ingen avsikt att ens försöka.

Jag minns de första åren som förälskelsens tid, en hänförelse som svepte mig med, ett lyckorus som dövade världen utanför som inte log åt förälskelselyckan. Starka minnen från bönemattan och ljuset som trängde in från två håll i min lilla hörnlägenhet. Från en okänd värld där jag plötsligt kallades syster av alla och envar, men förstod inte riktigt vad det innebar.

Världen utanför gjorde sig brutalt påmind då jag gick ut. Glåpord hörde till vardagen på den tiden då man visade sig utomhus. ”Usch” ”Stackars” och diverse svordomar uttalade med förakt. Till det muslimska män som lystet stirrade på en, vissa som kom fram och slängde ur sig samma repliker jag förr hört på nattklubben. De som känt mig innan förstod inget, accepterade inte riktigt heller. Att erkänna någon svaghet var inte att tänka på för mig och mina likasinnade. O nej, allt var SÅ bra. Så bra så. Ingen fara alls. Gled in i en mini-värld i världen tills bubblan sprack, och den sprack ordentligt. Fast jag höll mig kvar ändå, intensifierade bönerna och åkallan tills mina muslimska väninnor kallade mig tant from.

Mitt inre vill inte skriva mer nu. Men det känns som något måste ut, oavsett om trycket över bröstet tar emot och tårarna stiger gång på gång. Halsen bara snörs ihop och hjärnan blockeras då jag försöker få fram orden som sitter mellan revbenen, de förbjudna orden. De tunga orden. Förälskelsens tid var över, platsen som minoritet på samhällets botten som en skavande illasittande klädnad men kärleken fanns kvar där, trots den stora smärtan mellan revbenen, trots gråten i halsen, trots de många händelser av förnedring som samlades på hög. Vem sa att livet ska vara lätt?

Fortsättning följer insha Allah

Bild. http://www.photos8.com/