Resan fortsätter, och den som vill följa med är bjuden. I dag går den till det yttre. Vad står man egentligen för då man beslöjar sig? Och vad uppfattar omvärlden av budskapet? Jag har klätt mig i en rad olika muslimska klädnader från turban till stor slöja som går ner till vaden, från västerländskt via pakistanskt, marockanskt till helsvart och hellångt från Arabiska halvön. Och vem är jag i dessa kläder? Det j*vla beduinhucklet, sjaletten, hijabben, trasan på huvudet – ett litet stycke tyg med stor betydelse. Alldeles FÖR stor betydelse när allt kommer omkring. För det har aldrig känts bekvämt och kommer aldrig att kännas bekvämt för mig att bli reducerad till ”hon med hucklet” och samtidigt inte riktigt veta säkert vad hucklet innebär för just den människan man har framför sig.

Det var länge sedan jag började täcka mitt hår nu, så länge sedan att det kommit att bli en del av mig som skulle göra ont om jag tog bort den. Amputationer är aldrig smärtfria men många verkar ändå tro att den muslimska identiteten kan vrängas på och av som någon slags ytterrock. Men nej, det funkar inte så. Slöjan är egentligen inte stor del av min tro men tar jag bort den så värker det i mig som i ett amputationssår och sannolikt skulle jag även lida av fantomsmärtor.

Det är ett fritt, öppet land med mänskliga rättigheter och religionsfrihet, i alla fall på papperet. Och lik förbannat ska detta lilla tygstycke så ofta klassa mig som en obildad barbar eller ett förtryckt mähä. Det stör mig, det kan jag inte förneka. Och förresten har jag ingen lust att göra det heller. Jag VILL tala om att det stör mig. Så nu är det också sagt. Det stör mig att så ofta mötas av härskartekniken osynliggörande. Man blir liksom transparent med tygbiten på huvudet – ja utom när en och annan butiksvakt punktmarkerar eller om en muslimsk man följer efter för att höra om jag eller någon jag känner inte vill gifta sig med honom. Och sån uppmärksamhet kan jag ärligt sagt vara utan.

Sjalen är en del i min identitet, glädjen i att vara den jag är ämnad att vara och inte spela någon annan kvinna. Den visar min tro och mitt vägval. Den är glädje på söndagsmorgonen då jag slänger den över mitt oborstade sena morgonjag och snabbt kan kila ut och köpa en latte och lite bröd till brunchen – och lika fort kunna plocka av mig det och lulla runt i min pyjamas så länge jag har lust! Den är en uppsjö av färger och former och stilar att experimentera med för att hitta det rätta för dagens tillfälle.

Men den är också konstiga blickar på anställningsintervjuer, nej tack-brev, sura tanter på stan som väser sitt usch och fy och snabbt går vidare för att slippa stå för sitt dåliga uppförande, och som jag sa förut, det förbannade osynliggörandet- vad gör det med en människa att bli mött med sådant under lång tid? Det är att bli tillsagd att man måste förstå att man provocerar om man dristar sig till att ifrågasätta dåligt bemötande. Det är ännu en dos av det gamla välkända utanförskapet, vart man än går. Och i muslimska länder är det occidentalism, ovanlig vit beslöjad kvinna. Exotiskt och spännade. Och inget djup.

Slöjan är en hemlig skam och skuld, något i det närmaste onämnbart. Just det – det är jobbigt att bära den i ett samhälle där den står för så mycket negativa föreställningar som man inte kan förklara och försvara bort. Och detta ska man helt och hållet blunda för och förneka. Och det gör ont. Bravo-ropen då man kommer med tyget knöligt och valhänt lindat runt skallen för första gången på systerträffen räcker inte riktigt vägen fram. Och sen kommer skammen då man inte känner den där oblandade lyckan framför spegeln när man sätter de sista nålarna, då man funderar på om man ska få sämre bemötande på myndigheten, inom sjukvården eller i affären i dag igen. Alla propagandaskrifter om kvinnas föreskrivna klädsel övertygar inte och överröstar inte det andra. Men det är väl heller inte meningen? För vuxna kvinnor kan klä sig själva, och det här är bara jag som ska bestämma över. Jag behåller hucket på, det glädjefyllda, problemmagneten och en del av mig som inte kan amputeras bort. Den som inte gillar det får titta åt andra hållet.