Undrar om jag kommer till botten med det här, oavsett om jag fullbordar sju eller 77 kapitel i den här historien. Min historia. Eller kanske någonting helt annat? En viss fråga pockar på en lösning och kanske har den kommit att bli katalysatorn jag behövde för att ifrågasätta saker jag inte ifrågasatt, se bilder som mina ögon aldrig vilat på och kanske, kanske ska mitt hjärtas svaga pickande en gång bli starkt och friskt igen. Jag har en själ som söker en hemvist, och ett dövat intellekt som vill ut. Jag hatar boxen jag blivit instängd i. Hatar. Visst det är ett starkt ord, men starka ord är för starka känslor och skarpa situationer. Saker jag tidigare försökt lösa med den hopplösa svenska “tysta diplomatin” som inte direkt blivit känd som framgångsrik. Man varken befrias eller befriar med någon tyst diplomati, som snarare kan karaktäriseras av att kväva sig sakta men säkert till döds. Varför ta livet av sig när man ändå kommer att dö hur man än gör? Det är liksom ingen mening med det. Men jag har sedan flera år tillbaka haft en inre röst som kräver något mer än att överleva. En pockande och riktigt skitjobbig röst vars en trägna tjatande jag allt för länge försökt att tysta utan att lyckas.

Vart vänder sig en konvertit till islam med sina önskemål om att leva fullt ut?  Jag har så många gånger varit den enda muslimer i sikte (i alla fall som syns) då jag gjort saker jag gillar, och blickarna blir därefter. Känner mig alltid lite malplacerad även om jag försöker trycka undan det för jag är ju lika svensk som aldrig förr (öh? not). Samma känsla då jag blir uttittad i moskén, sitter långa stunder och lyssnar på ett språk jag inte förstår eller förväntas älska en massa främmande seder bara för att jag är muslim. Occidentalismen. Svenska flicka i muslimsk tappning är fortfarande en kvinna som är lättare och billigare att få än systrarna från andra länder. Och framför allt så finns ingen familj som jagar bort de värsta friarna. Fritt fram! Eller också så helgonförklaras vitingen i huckle i stället, en annan variant som ofelbart får en att känna sig generad och konstig. Varför kan man aldrig mer i livet få vara som alla andra?

Jag har en hemlig dröm. Att bara gå ut och inte bli betraktad vare sig som den tokiga fanatikern, hon-som-hittat-en-arab-för-hon-hittade-inget-bättre, svenska flicka med sjal som man kan ragga på eller det helgonförklarade hucklet med vitt ansikte. Vad? Ska jag skylla mig själv, för jag har själv valt det? Nämen HUR kunde jag förbise det, ens för en enda liten sekund? Klart man har rätt att dårförklara, betitta och ofreda den som avviker det allra minsta från normen! Eller tycker verkligen folk så? Det lämnar samma gamla äckliga eftersmak i munnen som vanligt. Alltid mitt fel, bli konform, ändra mig, vara någon annan och DÅ skulle plötsligt allting bli så himla mycket bättre. Just det. Var någon annan än dig själv så blir det bra.

Kampen tar för stort utrymme i mitt liv, hur kan man tillämpa Aikido på konvertitlivet? Liksom, göra så att antagonisterna förgör sig själva utan att man själv behöver bråka? Går det? Jag vill inte vara med längre, för det är definitivt roligare att ha kul. Och roligare att inte jämt vara på helspänn. Att inte fundera på hur nästa person ska reagera utan bara vara. Hjälp, förstorar jag utanförskapet nu? Eller är det år av dessa känslor som väller upp? Jag är fortfarande nöjd med mitt val att vara muslim. Men måste jag verkligen kämpa hela tiden? På flera fronter?