Många muslimer upplever diskriminering och kränkande särbehandling, men anmäler sällan det inträffade vidare. En stor undersökning från många Västeuropeiska länder offentliggjordes sommaren 2009. Tyvärr finns inget som tyder på att det skett någon positiv förändring sedan dess. Kanske är det snarare tvärtom. Sedan dess har vi fått in ett parti med nazi-bakgrund i Riksdagen, att yttra sig rasistiskt börjar mer eller mindre accepteras och till och med framställas som ”sanningen” och ”det alla tycker egentligen”. Men varför tiger och lider man då? Här kommer några rätt kvalificerade gissningar.

1. Brist på kunskap: Vet inte vart man ska vända sig eller hur man gör.

2. Tror inte att det hjälper: förtroendet för myndigheter är inte alltid så stort. Och de facto tar det ju ibland väldigt lång tid med t.ex. en DO-anmälan, och skadestånden är förhållandevis låga, kanske ett par månadslöner. Och skadan av att anmäla kan bli mer långtgående.

3. Man bagatelliserar: Väljer att tänka att det inte var så farligt, att angriparen kanske är okunnig eller hade en dålig dag. Man orkar kanske inte ta in vad som händer. Förnekelsen är en psykologisk försvarsmekanism som används ganska flitigt för att hantera obehagliga händelser, trauman mm. Så även om man blir diskriminerad och kränkt, för det vill ju ingen bli.

4. Rädd att man ska råka illa ut: tyvärr inte helt orealistiskt. För om man t.ex klagar hos sin arbetsgivare på mobbning/diskriminering är det inte säkert att de hoppar högt av glädje. Och inte heller att de erkänner problemet- repressalier förekommer. Att det är svårt att komma någon vart med mobbning har bland annat diskuterats i en uppmärksammad artikelserie i DN. Jag länkar till en av artiklarna här. Givetvis gäller detta minst lika mycket den som anmäler angrepp relaterade till ens etnicitet eller religiösa övertygelse som någon annan mobbning.

Och vad blir då konsekvensen? Kort sagt är det en klarsignal att det är grönt ljus att fortsätta med gliringar, provocerande ”frågor”, stenkastning, hot, nekande av bostad, nekande av anställning, mobbning på jobbet som ingen gör någonting åt. Listan kunde bli längre. Hjälper det att tiga och vara snäll då? Vi kan som exempel ta den judiska befolkningen i Hitler-Tyskland som försökte med anpassning och att tona ner sin profil. Till sist slutade det som vi alla vet illa. Dags att lära sig någonting? Det är helt kontraproduktivt att låtsas som ingenting, skratta bort det eller gå hem och gråta. Det är dags att möta rasismen, innan den slukar hela samhället och tar bort alla mänsklighet och anständighet. Det är dags att sluta tiga och lida i tysthet.