Redan sett, och? Jag befinner mig just nu i ett skede då jag känner att historien kommer tillbaka till mig. Scener, känslor, till och med doften av syrén som den doftade de gången kommer tillbaka. Och sen magknip, trötthet, en febrig känsla och molande huvudvärk. Varit där förut. Det verkade så bra men blev så illa. Oron smyger sig sakta på, grumlar omdömet och jag varvar upp samtidigt som det snor sig i magen, nästan färdig att befria sig från sitt innehåll.

Har ni också fått den där känslan? Känslan då något nytt påminner om något gammalt mycket mer än man önskat? Då gamla obehagliga minnen plötsligt tränger sig på som objudna gäster och intar ens sinnen. Då man mår fysiskt illa av att påminnas. Man undrar för sig själv: är det verkligen dåtiden som kommer åter? Man vänder och vrider på saken varv på varv men får ingen klarhet ändå.

Vad är egentligen déjà-vu? En varningsklocka som klämtar för ens bästa? Onda makters gäckande? Bara hjärnspöken? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Men jag vet att det förflutna lever i min nutid och att det förstör mitt  välbefinnande. Men vad är hjärnspöken och vad är dyrt förvärvade erfarenheter som jag borde dra nytta av? Kan någon ge mig ett tecken! Mogen kvinna som jag är, känner jag mig ändå plötsligt liten och rädd.

Jag tar ett djupt andetag, dags att tvaga sig och be. Istikharah är mycket tryggare än déjà-vu, trots allt. Historien kan inte komma tillbaka. Den kan nog heller inte upprepa sig eftersom jorden inte stått stilla och inte jag själv heller. Men det här får nog bearbetas ännu några varv. Måtte jag till slut få visdom.