Om konvertitens identitetsarbete
Det första året jag var muslim så kände jag inte så många muslimer privat. Umgick nästan inte med någon. Men jag umgicks desto mer med Gud som snabbt kom att bli en mycket närmare bundsförvant än tidigare. Detta är nu många år sen men jag har starka känslominnen från de där bönestunderna i min enrummare med fönster åt två väderstreck, där jag stod, bugade mig och föll på knä på min mjuka persiska matta. Det var en förälskelsens tid, tiden med lyckorus över att ha förenats med sin kärlek till Gud, hittat hem… ja en rad såna där slitna metaforer som kändes så sanna. Jag hade ännu inte mycket aning om hur livet skulle komma att förändras efter konverteringen.
Visst anade jag att jag skulle kunna stöta på motstånd, men knappast hur starkt och i vilken omfattning. Kanske lika gott det. Jag minns fortfarande den här tiden som en av de lyckligaste i mitt liv.
På tröskeln till det nya samfundet stod jag med stora förväntningar hämtade från Koranverser om broderskap och systerskap och glada budskap i foldrar med bilder på soluppgångar. Hade hittills mest hängt med de ickemuslimska vänner och bekanta som accepterade om än inte alltid gillade min förändring. Sen kom både en kärlek och muslimska bekanta in i mitt liv, en ganska okänd kultur och helt andra umgängessätt och seder. Från en vanlig tjej till en som gick hårt in för att bli supermuslimen. Förändringen var säkerligen ganska omvälvande för dem som såg på och i denna fas tappade jag ganska mycket av det gamla umgänget jag haft. Jag gick in i andlighet och utveckling, sökte det rena och ursprungliga och kärleken som hade muslimskt ursprung men inte varit så praktiserande gick ännu hårdare in för att göra bot och bättring. Att känna sig unik, och starkt hävda sin muslimskhet var känslostämningar som förstärktes enormt av alla arga tanter som skrek glåpord efter mig på gatan. De skulle minsann få se att jag inte gav vika!!! Samtidigt så drog jag ner på arbetet, studerade en del och var hemma mer än jag någonsin varit i någon annan period i livet. Blev duktig fru som lärt mig laga mat och baka kakor… och svällde på bredden.
Ja, ända tills det stjälpte över och jag pendlade tillbaka mot en mer moderat hållning igen, ungefär i samma veva som även mina muslimska väninnor börjat ge mig gliringar om att jag var Tant From. Ur denna period kom väl en del kunskaper i praktisk islam, en massa arabiska ord och fraser och faktiskt en stabilitet i tron. Jag vet att det inte blir så här för alla, så se detta som enbart en fallstudie. Under denna tid minns jag att jag blev intervjuad om varför jag valt islam och svarade någto i stil med att det finns regler och skapar ordning i livet. Ett svar som jag faktiskt är smått chockad över i dag sådär 12- år senare.
Kärleken sprack i samband med att vi rent andligt gick åt olika håll. Jag sopade ihop resterna av mig själv, blev en mer stabil muslim på egen hand och drog vidare med en nyligen internaliserad arabisk sida av mig själv.
Ytterligare några år förflöt. Kände mig aldrig riktigt hemma bland dem som har rötter i muslimska länder trots viss kulturkompetens, kände mig även främmande bland en del konvertiter som gått hårdare in för att vara som kvinnorna i makens hemland, kanske i brist på andra förebilder för muslimska kvinnor. Har återknutit till det svenska, mixar och ger det som jag gillar bäst från svensk kultur och de andra kulturer jag kommit i kontakt med. Tagit upp olika intressen igen, utövar det yrke jag utbildat mig till på högskolan och tagit examen i kort innan jag konverterade. Kunnat konstatera att jag i det stora hela är mig lik, lite mer påklädd, lite nyktrare. Fortfarande mästarinna på att anpassa mig till olika situationer och personer, surfar ganska bekvämt mellan de muslimska och ickemuslimska sammanhang jag ingår i.
Vissa dagar känner jag att jag har tillgång till två världar, fast emellanåt kommer även känslan av att vara främmande vart man än vänder sig. Att vara konvertit är att spränga gränser, våga gå en egen väg och gå emot det etablerade. För det krävs mod, uthållighet och styrka. Men jag har aldrig ångrat mig.