Sitter i bilen, samma slöa hand på ratten som vanligt men det är som om vägen fått en annan skärpa och klarhet än annars. Jag är liksom närvarande på ett vis som inte brukar hända varje dag. Vägen jag kör är välbekant, jag åker den varje dag för att göra de dagliga plikterna. Lite torr i munnen men ingen törst. Ingen längtan. Bara här och nu. Koranrecitation genomborrar mina sinnen. Jag darrar till, kör vidare med sinnena fullständigt fokuserade på vägen, och att komma fram till målet. Det är som om allting plötsligt är transparent. Jag fastar. Fastar från mat och dryck och från världens larm. I min lilla kupé finns ingen historia och ingen framtid. “Ehdinas-sirata -l- mustaqim”… den raka vägen jag kör. Vägen är visserligen rak men med vissa gupp och gropar. Jag känner till en hel del av dem eftersom jag kör samma väg så ofta. Men det händer, då jag är mindre uppmärksam, att jag kör ner i en grop…. PANG!! Och så fortsätter jag, tacksam att farkosten håller ihop ett tag till. Alhamdoullilah för allt. Har ni också haft Den Där Känslan? Det där speciella som inträffar en eftermiddag mitt i trafikvimlet då man fastat en lång dag redan men har en bits färd kvar mot kvällen? Den transparenta verkligheten som är vacker så den gör ont. Jag styr den välkända vägen igen, hem, till min enda trygghet. Har ni också haft Den Där Känslan? Att fasta men vara mättare än på länge av sinnesintryck och ett hjärta fyllt till bredden? Den Där Känslan som inträder i gryningen då man hör azan utanför fönstret, eller var det en dröm? Den Där Känslan då man kommit hem, sparkat av sig skorna, tar en dadel och njuter sötman på tungan. Den Där Känslan att vara så där lycklig av att få vara här och nu och tillbe Honom som äger min själ.

[93:11] Men berätta [för alla] om din Herres välgärningar!