”Om du inte håller med om det vi säger så blir du kafir!”

Ganska nykonverterad satt jag där med nyfunna systrar, en av de första kontakterna med s.k. praktiserande muslimer. Chocken över vad de sa minns jag mycket väl fast det var många år sedan nu. Absoluta ”sanningar” hamrades in mellan snabba växlingar mellan gåvor, inbjudningar och kärleksbetydelser ena stunden och helveteshot och fördömanden andra stunden. Man skulle vara rädd. Man skulle skrämmas till lydnad. Domarna haglar från illa skrivna pamfletter som fortfarande finns i bruk. Ångestnivån ska vara hög, riktigt hög. Inte tänka själv. Bara den rena, ursprungliga religionen, fri från kultur och förvanskningar. Och fritt från barnhärtighet, sann kunskap och sunt förnuft. Jag tackar Gud att jag drog mig undan sekten men inte undan Honom som är mig närmare än min egen kroppspulsåder.

Under årens lopp har jag sett dem komma och gå. Systrarna som börjar fokusera allt mer på att tala om shirk och bid’ah, på att ha tillräckligt mycket svart tyg att svepa in sig i, att lyda. Jag har sett mjuka tjejer förvandlas till intoleranta mekaniska personer som mässar om domen mot de oliktänkande, som slutar att ens hälsa på dem som tidigare varit deras vänner och välkomnat dem i deras hem. Hur ramsan kufr-shirk-bid’ah blir ett sätt att leva och anklagelserna om enorm synd ramlar lätt ur deras munnar. En hjärtats sjukdom, ett olyckligt, jämmerligt tillstånd av rädsla och hat och sorg.

Och värst av allt: jag har sett fallen efteråt. Flera jag känt personligen har tagit avstånd från muslimer helt och hållet efter en tid i en shirk och bidah-sekt. Det smärtar mig så när jag minns. Vackra, vilsna själar som sökte närma sig Gud, sökte ett sammanhang. Sen blev de allt mer konforma, lydiga, intoleranta. Och sen slutligen det sista (?) stadiet då de slutar svara på sms, inte dyker upp längre på bjudningar. En del träffar man senare på i sociala medier där de inte vill kännas vid varken islam eller sina systrar. Det gör ont i hjärtat. Så himla ont. För kufr-shirk-bid’ah-sekten får äktenskap att gå i kras, vänner att skiljas åt, inte för Guds skull utan för sektens, får människor att bli rädda, vilsna, olyckliga och arga. Vem sökte det den dagen de valde att konvertera till islam? Sannolikt ingen. Slutar inlägget i ett tillstånd av tung sorg, orkar inte skriva mer för stunden. Må Gud ha barmhärtighet med oss.