I huset där jag bor finns det två böcker. Bara två. Det är två stycken gamla Koranböcker. Sidorna är gulnade och spröda, måste behandlas varsamt om man vill läsa. På ett och annat ställe sitter det en liten lapp inkilad. Jag funderar på hur det kommer sig att lapparna hamnat just på de sidorna, vad den som placerat dem där har sökt för vägledning. Jag tror böckerna måste vara minst 30 år gamla, eller kanske långt mer? Hur lång tid tar det egentligen för en bok att åldras?Skriften är inte riktigt som den jag är van vid. Vissa av prickarna är placerade annorlunda och jag undrar varför. Tänker på Koranens uppenbarelse, hur den sedan tecknades ner och hur det tydligen fortfarande finns spår av de sju läsarterna. Fascinernade. Älskar att hålla i dessa gamla böcker, en visdom som stannar länge, länge. Och slitenheten bär en enorm skönhet. Detta är bruksföremål, inte hyllvärmare. Någon eller några har under många år haft dem, hedrat dem, sökt vägledning, tröst och glädje i dem. Så vackert. Och även om de till sist skulle slitas ut och sidorna smulas sönder så kvarstår Guds ord, i evighet, upprepade i nya Koranböcker, på de troendes läppar och i deras hjärtan. Från mun till mun, generation till generation. Tänk att dessa två böcker väcker så många tankar och känslor. Två enkla Koranböcker på en byrå i en lägenhet någonstans i världen. Och de rymmer samtidigt en evighet.