Har ni också hört den förr, att ”du har väl blivit såndär för din mans skull?” Det börjar bli en riktigt repig och hackig gammal grammofonskiva och jag börjar allvarligt fundera att planera lite kraftfull moteld. Hm, konvertiter har modet att leva på ett sätt som går emot deras släkt, deras uppfostran och det egna samhället. Skulle allt detta vara värt att göra för en karls skull? Inte tycker jag det i alla fall. Men möjligt att jag är mycket mindre benägen att göra om mig för en karls skull än medel-svea är, vem vet?

Vad som fascinerat mig många gånger är att man ses som en representant för det där facket muslimer och ska vara beredd att svara på privata frågor från främlingar, frågor som de själva inte berättar för andra om deras relation med mannen/frun och sånt. Och man ska förklara varför man är muslim. Fast de tycker inte de behöver förklara någonting om varför de tror eller inte tror. Några gånger har jag testat att fråga ”varför inte?” då någon frågat varför jag är muslim, det får dem i alla fall att fundera lite, både på hur de ställer frågan och insha Allah även på deras egen livsåskådning.

Kanske ska testa med något i den här stilen nästa gång någon sätter igång med det vanliga frågebatteriet:

”Är det din man som tvingar dig att ha på dig den där röda skjortan?”
*Får du ta av dig skjortan när du duschar?”
”Kan du inte ta av dig skjortan så jag får se, det är ju bara jag?”
”Äter du inte det vita fettet på skinkan på grund av din tro? Det som är så gott!”