När väldens känns fientligt och jobbig är ni mina eviga vänner.
När vardagen känns mörk och grå lyser ni upp den.
Om jag ramlar är ni där för att hjälpa mig upp på fötterna.
I stunder av tvekan och förvirring hjälper ni mig tillbaka igen.

Ni är de starkaste men samtidigt de mest känsliga jag känner.
Ni är de stoltaste jag känner men samtidigt de mest underkända av världen.
Ni är de klokaste jag känner men samtidigt de mest dumförklarade av era medmänniskor.

När jag är glad gläds ni på mina vägnar, och jag gläds med er när ni mår bra.
När någon behandlar oss illa är vi där med stödjande, tröstande ord.
Inga andra människor kan trösta mig, glädja mig, stärka mig, beröra mig och förstå mig som ni gör.

Om någon av er har ont gör det ont för mig, liksom hela jag mår dåligt när någon av mina kroppsdelar är sjuka eller smärtande.
Ni ger mig tro på mänskligheten.
Inga andra ställen har jag hittat sådana band som de som binder oss samman, därför att det som binder oss samman är det band som binder oss till den Kärleksfulla, det Bestående Goda.

Ingen kan ta ifrån oss vår kärlek till varandra utom oss själva.
När vi är osams är vi ändå systrar i hjärtat för Allahs skull.
Och vi överger inte varandra om vi inte överlämnar vår tro.
Att överge tron vore för oss som att överge hela livet, andningen, kärleken.

Jag har inte träffat er alla men jag känner er kärlek till vår Skapare.
Jag känner igen er för ert ljus i ansiktet, stoltheten ni bär er kropp med, ödmjukheten i ert väsen.
Jag känner inte er alla personligen men jag älskar er därför att ni älskar Den samma som jag älskar.