Vad beror det på att människor har så svårt att formulera frågan ”har du konverterat till islam” eller till och med ”hur kom det sig att du konverterat till islam” ? I stället kommer märkliga trevare som ”är din man muslim?”, just en sådan fråga som man är så trött på att man inte ens har lust till vidare diskussion och som leder in i en återvändsgränd. OM min man är muslim, än sen då? Vad säger det om min tro och anledningen till att jag valde den? Man kan lika gärna ha varit singel eller i ett annat förhållande den dagen då man konverterade. Och om jag skulle råkat ha varit gift med samma person den dagen så kan hans roll ha varit obetydlig eller ingen alls i mitt val.

Många gånger har jag undrat vad den här frågan egentligen står för. Vill man veta mer om mitt privatliv och om maken tvingar mig att bli en annan person, eller är man egentligen nyfiken på hur jag kom till islam men inte kapabel att formulera vettiga frågor kring det? Kanske borde fråga nästa gång det händer. För man blir uppriktigt nyfiken på hur det går till att folk får föreställningen att man skulle byta livsåskådning för att det passar ens partner. Kanske jag själv, som krockas och stångas med vissa kulturkrockar i synen på islam med min partner, är extremt ovillig till anpassning och i själva verket en väldigt dålig partner, mycket värre än människor i gemen, eftersom tanken att man kan byta religion för en annan persons skull är så fast rotad? Vet inte men funderingarna har alltid funnits och kanske inte heller får några svar.

Jag tycker det är synd om människor faktiskt vill veta hur man kom till islam och i stället ställer den där krystade frågan om ens partners religion. Och jag har ännu inte riktigt klurat ut hur man kan vända en sådan dålig inledning till ett givande samtal. Har ni?