Vad sysslar du med då? Den frågan är ju väldigt vanlig bland svenskar, men inte utan att den kan upplevas som påflugen eller jobbig om man inte har något sjysst jobb att berätta om. En fråga i DN:s etiketts-spalt väckte en stor debatt där rätt många tyckte det var jobbigt med dessa frågor, medan andra tyckte att det var att vara överkänslig. Men hur gör man egentligen då man ska försöka börja prata med någon man inte känner? Frågor om jobb kan mycket riktigt bli pinsamma om den man möter är långtidssjukskriven, fick sparken efter en konflikt med chefen eller helt enkelt sökt jobb utan att finna något. Eller kanske bara harvar på med ett jobb hon eller han ogillar men inte hittat bättre.

Jag upplever att då man träffar nya muslimska kvinnor är det andra frågor, som dock kan vara ännu mer besvärande än jobb-frågan.  Varifrån kommer din man är rätt vanlig – och man bara förutsätter att personen är gift. Är man lycklig singel, eller har skilt sig sänker sig en pinsam tystnad.  En annan knepig fråga är hur många barn du har – man bara förutsätter att alla har barn. Men det finns ju folk som vill ha barn men inte kan få, andra som just fått missfall eller har en son i fängelse och orkar inte redogöra för det inför främlingar. Och faktiskt folk som inte vill ha barn heller – även om det verkar ofattbart för dessa nyfikna personer.  Det verkar vara status-markörer att vara gift, gärna med en man som har hög status, och ett antal barn och helst killar. Den som inte följer förväntad norm skapar en oro, man vet ju inte riktigt hur man ska förhålla sig till det.

Som konvertit har man även det vanliga säkra kortet. Hur blev du muslim? Varför blev du muslim? Var det för din mans skull (vet inte om de brukar köra motsvarande till männen, även om jag misstänker att det varit både en och annan man som faktiskt konverterat för att få den muslimska kvinnan de förälskat sig i) och ett antal relativt intima frågor till om ens familjeförhållanden. Inga spärrar där fast man ses för första gången, vare sig det är en muslim eller ickemuslim.

Hur många har egentligen ett superkul jobb eller en fantastisk lycklig familj att redogöra för  för nyfikna främlingar? Jag känner personligen inte att det egentligen är så kul att bli definierad vare sig av sitt yrke eller familjebild, och inte heller att utfrågas om privatlivet av främlingar bara för att man konverterat till islam. Men vad kan man då prata om? Det verkar vara svårt det här, att undgå alla sällskapslivets minor. Varför inte prova med lite andra frågor än de gamla vanlig uttjatade? För handen på hjärtat, är vi verkligen intresserade av andras mans nationalitet eller yrke? Eller personens 7 ungar? Troligtvis inte. Utan prova att fundera ut en fråga som du verkligen är intresserad av – eller varför inte bjuda på att berätta något om dig själv  i stället för att fråga ut den person du har framför dig med de vanliga mekaniska frågorna?