Ingen muslim i Sverige har kunnat undgå den debatt som senaste tiden väckts i och med Uppdrag Gransknings reportage om de råd imamer ger till muslimska kvinnor om fiktiva situationer i deras äktenskap – situationer som dock är och kommer att vara verklighet för såväl muslimer som icke-muslimer. Misshandel förekommer i alla typer av relationer, så även att mannen har förbindelser med andra kvinnor – må vara att de i de flesta fall snarare handlar om otrohet och snedsteg och inte ett andra äktenskap som kan vara fallet för en muslimsk syster. Frågan som dyker upp i mitt eget huvud är dock om den typ av rådgivning kvinnorna får är en problematik enbart inom det muslimska samfundet baserat på de egna erfarenheter jag har från relationer med problem och diverse kontakter med myndigheter, vänner och omgivning.

Min reflektion tar sin början i mitt eget liv för något mer än 20 år sedan – på den tiden levde jag som icke-muslim och i en helt vanlig sekulär relation enligt gängse europeiska normer och värderingar. En relation som en vacker kväll i maj slutade med att jag befann mig utkastad på gatan av den man jag litade på och hade levt tillsammans med de senaste 3 åren – blåmärken över större delen av kroppen och ordentligt omskakad både kroppsligt och själsligt. Detta hände förvisso inte i Sverige utan i ett annat europeiskt land – dock ett land som redan då på 80-talet ansågs ha starka rättigheter för kvinnor och hölls som något av en modell för andra länder att ta efter.

Polisen hittade mig chockad och förvirrad vid den lokala tågstationen med knapphändiga papper – pass och id-handlingar hade jag lyckats få med mig, men det mesta jag ägde fanns kvar i den lägenhet vi delat. Visst tog man upp en anmälan och följde med mig till min gamla bostad för att jag skulle få hämta lite kläder och andra personliga tillhörigheter under någorlunda ordnade former, men den i stort rådande attityden och budskapet hos de poliser som följde med mig var dock att jag och min dåvarande partner borde försöka reparera vår relation och hitta vad det var som orsakat händelsen – “det här har ju aldrig hänt förut i ert liv tillsammans och ni behöver försöka hitta tillbaka till varandra” var andemeningen i de citat och de råd som gavs till oss där och då. Ett råd som jag anammade och stod ut med situationen knappt ett år till då själ och kropp var så pass trasiga att jag för att orka överleva var tvungen att lämna det liv, studier och arbete jag haft för att börja om på nytt hemma i Sverige.

Vi förflyttar oss snabbt 10-15 år framåt i tiden till sent 90-tal/början av 00-tal och den relation jag lever i då – också det en relation helt i linje med gängse europeiska (i detta fall till och med svenska) värderingar och normer och även det innan jag blev muslim. En relation som under många, många år präglades av ett mönster där mannen jag levde med hade relationer med andra kvinnor vid sidan av vårt förhållande. Till det också en partner med ett labilt humör där jag från en dag till en annan aldrig riktigt kunde veta vad som skulle möta mig – ilska med en knytnäve i väggen eller någon möbel, dock aldrig fysiskt våld mot mig personligen; min partner som stormade ut ur lägenheten med diverse svordomar och anklagelser om att jag som var så intelligent borde förstå bättre än att bete mig så där <sätt in lämplig situation och händelse>; ömhet och bön om förlåtelse för att han än en gång tappat humöret eller fallit för någon annan – också ofta med heligt övertygande ord om att det aldrig skulle ske igen (men lika ofta också med andemeningen om att det borde jag ha förståelse för och kunna förlåta eftersom “han var ju bara man med fysiska behov” och jag inte alltid orkade, kunde eller ville ha sex med honom då han så önskade).

Visst såg vänner och omgivning vad som skedde, och visst var jag även här vid tillfällen i kontakt med präster, läkare, psykologer, relationsrådgivare och andra “officiella” personer kring det som skedde. I den överväldigande delen av kontakterna var utgångspunkten att vi ju trots allt hade en stabil relation som varat i över 10 år, levde ett (på ytan, och materiellt sett) gott liv tillsammans och att vi borde försöka förlåta, repararera och hitta tillbaka till vårt gemensamma liv – i korta drag – glöm, be om förlåtelse och låtsas om som att inget hänt. “Han har ju aldrig fysiskt slagit dig” och “han ångrar ju sig så djupt över det han gjort” var kommentarer som återkom vid ett flertal tillfällen under dessa år – både från vänner som gav goda råd och från personer i mer myndighetsliknande ställning.

Vad är min poäng med detta? Jo, att många av de råd jag själv fick som en då helt sekulär svensk kvinna med tillhörande liv, från icke-religiösa personer (med undantag för någon enstaka kristen präst) i mångt och mycket påminner om de råd som så demoniserats från vad de undersökta imamerna gav till de systrar som berättade om liknande händelser. Detta trots den i dagsläget så framhävda och omhuldade hållningen att det inte är förenligt med svensk/europeisk värdegrund att hävda att en kvinna ska acceptera att en relation innehåller fysiskt våld, hot eller antydan om våld, verbala tillmälen eller att kontinuerligt tappa förtroendet för sin partner genom att han engagerar sig i relationer utanför förhållandet som inte båda givit sitt samtycke till. Baserat på mina egna erfarenheter som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden tycker jag det kan vara klokt att inte vara så snabb att uttala sig om att “muslimer som lever med värderingar långt ifrån den svenska värdegrunden skapar stora problem för utsatta kvinnor”.

Innebär det att imamernas rådgivning ska ursäktas och bortförklaras? Självklart inte – att säga till en misstänkt misshandlad eller förorättad kvinna oavsett om misshandeln är fysisk eller psykisk att “glömma och försöka förstå och förlåta mannen” alternativt “ge honom mer kärlek för att han ska ändra sig” är nästintill aldrig ett gångbart råd. Oavsett religion eller kulturell bakgrund ska den problematiken tas på allvar och hanteras – och utifrån den värdegrund jag lever med idag finns det finns många, många fler exempel från profeten Muhammed (frid och välsignelser över honom) om att man och hustru bör behandla varandra med kärlek, respekt och ömsesidig förståelse än att kvinnan ska tiga och förlåta mannen oavsett vad han gör.