Jag har funderat många varv och den senaste mediaskandalen med imamerna som anser att man som kvinna ska stå ut med ganska mycket. Skandalprogrammet  retar mig inte bråkdelen så mycket som alla märkliga reaktioner på det.  Muslimer är arga – på journalisterna. Inte på ”imamer” som bemöter en misshandlad kvinna utan empati. Man har en människosyn som lämnar mycket att önska. En förnedrande människosyn där varken kvinnor eller män får vara mänskliga. En människosyn där relationen reduceras till rättigheter och skyldigheter och att-göra-listor med en massa punkter om ”hur du gör mannen nöjd”. Ja hela religionen betraktas ur ett stelt system av regler. Och sen finns inget annat.

Varifrån kommer denna islam utan rahma med andra? Ett islam som reducerats till paragrafrytteri? Och varför anammar så många detta? Även konvertiter till islam.
Jag skriver fast jag vet att det stör och provocerar dessa bror- och syster duktig som anser att allt löses med lagboken i högsta hugg. Jag skriver för dem som låtit sig skrämmas till tystnad av paragrafmästarna som vill reglera färgen och storleken på din hijab, tjockleken på dina strumpor och kontrollera att du absolut inte noppar dina ögonbryn – men som är helt tomma då det kommer till vänlighet, empati, rahma.