Plötsligt hörs en snyftning i telefonen; hon kan inte hålla gråten borta. Priset att vara en profilerad folkvald är högt. Kvinnan är en av Sveriges 349 riksdagsledamöter, och har kallats rugguggla, en blåst hagga som borde spärras in, ett stolpskott som ska malas till köttfärs. Men tårarna är för barnen, som har blivit kartlagda in i minsta detalj.
Så här kan det alltså se ut bland kvinnor i Sverige som har en maktposition. Enligt en undersökning av Svenska Dagbladet är hot och trakasserier vanligt bland kvinnliga politiker, och det verkar helt saknas initiativ och handlingskraft för att bekämpa eländet.
Det är heller inte enbart kvinnliga politiker som blir hotade, som tjänsteman blir man det också. Kvinnliga beslutsfattare blir kallade hora, diverse könsord och svordomar, idiot, man blir uppmanad att jobba med konservburkar i stället. Hot från diffusa ”det ska hända något” genom ”vet inte vad jag ska göra med dig” till rent ut ”jag ska döda dig” väses i telefonen eller direkt i ansiktet. Skrik och vrål i telefonen och i ansiktet hör också till vardagen. Om detta kan jag efter mer ön 10 års erfarenhet av arbete på svenska myndigheter vittna.
Men, kära ni, hur ska man nu förstå allt detta? Sverige har ju ”kommit så långt med jämställdheten”. Eller? Har man verkligen kommit så långt med jämställdhet i ett land där man hotar kvinnor i maktpositioner i samhället och kallar dem för hora och olika könsord? Och – kommer undan med det. Oftast helt utan påföljd. Ett illamående väller upp när man börjar reflektera närmare över det.