Blond blåögd – och muslim var rubriken på en artikel som KA-redaktionen stötte på nyligen. Jag tror detta skulle vara en artikel som skulle visa att muslim och svensk inte är så konstigt som man tror. Men jag känner ett instinktivt obehag då jag läser formuleringar som dessa:

I moskén mötte Anna vad som visade sig vara helt vanliga människor. Stämningen var så fridfull att hon inte kunde slita sig utan fortsatte att gå dit varje vecka.

Helt vanliga människor?! Är förväntningen att det är gröna gubbar från Mars eller bestar i moskéerna? :-s

Anna berättar att konverteringen inte sker i en handvändning. Hon tar ett steg i taget. Än så länge bär hon inte sjal annat än i moskén och på väg dit. Men ambitionen är att inom kort täcka håret i alla offentliga sammanhang.

Tills dess är det inga problem för Anna att emellanåt passera som icke-muslim. Hennes religiösa identitet syns oftast inte på gatan och ibland kallar hon sig vegetarian för att slippa förklara att hon avstår från att äta kött som inte är halalslaktat.

Låter det inte som det är väldigt jobbigt att äta halal och något man blir så hårt ifrågasatt för att man måste hitta på att man är veggo? Känns riktigt sorgligt om man inte orkar eller törs berätta att man äter halal bara för att folk är så mycket på en. Och blir det så obehagligt att gå ut som muslim att det behövs att man kan “passera som icke-muslim” ibland?

– För svenskar ska det vara jämlikt och feministiskt. Och det är precis vad islam är. Kvinnan har störst frihet och mannen hjälper visst till hemma. På jobbet är jag alltid noga med att poängtera att det är min make som lagat maten i lunchlådan.

OK.. det gamla vanliga att man måste försöka klämma in islam i en västerländsk jämställdhetsmall för att göra folk nöjda?  Är det verkligen så illa i Sverige i dag att man måste berätta att mannen kan laga mat för att inte bemötas som en förtryckt krake på sin arbetsplats? Jag får en klump i magen.

Egentligen hade Anna inte heller tänkt ta sin mans långa efternamn, men hon insåg snabbt att ett sådant tillägg skulle förenkla deras liv. Med libysk bakgrund och skägg blir han alltid inplockad i tullar och kontroller när de reser. Då underlättar det om en blond tjej kan visa ett pass där det direkt framgår att hon är hans maka

Troligen sant att denna rasistiska “specialkoll” på män med arabiskt utseende förekommer (har dock personligen inte sett och upplevt den fullt så systematisk som här beskrivs). Och sen ska den västerländska hustrun ta mannens efternamn i sitt pass `a la Väst – en sed som inte finns i islam- “för att det ska gå lättare i passkontrollen och tullen” – ?!! Det förefaller ju som arabiska män är i stort sett förföljda av polis och tullare, mycket obehagligt. Och om det “hjälper” att ens fru är blond, då är det egentligen ännu värre. Är tullen och polisen alltså korrupta så att man slipper kontroll om man är i sällskap med en tillräckligt vit person eller är vit själv?

Jag får mest känslan i artikeln att det *inte* funkar särskilt väl att vara svensk och muslim och leva som man själv vill, utan att man ständigt ska parera, anpassa och till och med ibland dölja olika saker i sin tro. Och att det är extremt rasistiskt samhälle där man måste dölja sin tro ibland och försöka skydda mannen mot i det närmaste förföljelse av myndigheter som polisen och tullen.

Läser jag med för kritiska ögon? Jag blir så ledsen och frustrerad då jag ser den här vinklingen, kan liksom se för mig hur systern som blev intervjuad har haft de bästa intentioner och gjort sitt allra bästa att ge en positiv bild. Och ändå blir det så här. Att nästan ingen konvertit som varit med ett tag ställer upp i media är verkligen inte konstigt då man ser hur man framställs. Och ju mer man ser behov av att informera svenska folket om  att muslimer är “vanliga människor” och framställa det som en sensation desto konstigare verkar vi ju 🙁