Till Gud leder många vägar. Jag är fortfarande nyfiken på dem. Hur och varför väcks intresse för islam? Många gånger presenteras en fördummande bild att man konverterar för sin partners skull. Det tror jag inte mycket på, utom möjligen i enstaka fall då personen kanske lika gärna kunde blivit något annat för sin partners skull, knutte, hårdrockare eller new-ageare.

I de flesta fall tror jag det är av helt andra skäl än osjälvständighet som man tar steget till en annan livsåskådning. Någonting med själva islam måste ju ha fängslat den som valt att konvertera till islam, väckt någonting? Det är synd att det så ofta blir så fördummande eller klyschigt när man talar om hur det kommer sig att man hittar till islam. För jag tror att bakom smygrasisternas funderingar om krypande kvinnor och de öppna rasisternas gastande om landsförräderi och att lämna sin kultur och bortom de gråtmilda konvertithistorierna som publiceras på dawa-sajter så finns där någonting som är desto mer spännande och – vackert. Människor som reflekterar över de stora frågorna om livet och dess mening är allt annat är dumma och osjälvständiga. Tvärtom – merparten här i världen anammar majoritetskulturen runt omkring dem. Det krävs både styrka, intellekt och mod att ta en annan ståndpunkt, i synnerhet så mycket som detta ifrågasätts av konformitetspolisen.

Så hur går det egentligen till detta? Själv började jag i 11-12 årsåldern vilket jag tror är vanligt. Jag ifrågasatte redan då historien om Jesus Guds son och treenigheten och tänkte för mig själv att Jesus kanske varit en Profet, men det där att Gud skulle ha barn… nej det gick inte in. Efter att först ha tackat nej till och ett år senare med tvekan genomfört dop och konfirmation (jag döptes aldrig som litet barn) var det sedan stiltje på den andliga fronten ett bra tag. Ända tills jag efter en period av valhänta försök att utöva kristendomen fick ett häfte om Koranen och Bibeln på jobbet (en skola för asylsökande).

Egentligen har jag alla odds emot mig. Jag har ingen religiös uppväxt, fick lära mig i skolan att islam var hemskt och gick ut på att slå kvinnor, träffade sedan på islamhatande iranier i de tidigare 20-åren. Men ändå. Sen då jag jämförde Koranen och Bibeln, så föll det på plats, vilket jag med skräck till sist erkände. Jag ville inte vara någon muslim, en sån där som andra såg ner på och tyckte var förtryckt (och tydligen då ser grönt ljus till att förtrycka ändå mer! intressant nog). Men leva med en livslögn var inget alternativ ändå. Till sist vågade jag. Och nu är jag fortfarande här efter snart 20 år och diverse prövningar.

Jag vill inte att mitt liv ska pressas in i en trång låda med fördummande frågeställningar. Det vore intressant att diskutera konverteringen från ett annat perspektiv. Utan defensiva försäkringar om att jag inte gjort det för min mans skull eller gulliga snyfthistorier om När Jag Såg Ljuset.

Dela gärna era egna tankar om att söka och att finna här!

image